En dag som kom och gick. Den tjugonde april.

För exakt tjugo år sedan stod hyasitherna i blom och spred sin doft över ett vårsoligt Malmö.

Mycket vatten har runnit under Malmös broar sen dess. Liten har blivit stor. Ung har blivit äldre och förhoppningsvis klokare.

Tystnad har lagt sig över det känslomässiga kriget som pågått så länge. Det, där min person på möjligast effektiva sätt ska raderas och har raderats. Eller verkar ha raderats i alla fall. Så många försök till kontakt som besvarats med tystnad eller en anonym röst från telefonbolagets förinspelade röstbrevlåda. Jag har gett upp.

Jag lämnade en relation som var sjuk, med tanken att vi på var sitt håll möjligen kunde bygga upp ett fungerande liv på egen hand. Jag känner att jag har lyckats med det. Tyvärr har ett löfte infriats. En förbannelse om att man minsann skulle se till att jag inte skulle ha någon kontakt med min dotter. Jag kan bara säga grattis, ni har lyckats. Från mitt innersta, djupaste hål i hjärtat önskar jag att ni njuter av denna dag!

Det blir allt svårare att minnas detta datum med samma lycka som det en gång gav mig. Dagen för tjugo år sedan då min dotter föddes.

Mitt annars lyckliga liv med min fina fru och hennes barn som låter mig vara bonuspappa bromsas upp dessa tjugofyra timmar i slutet av april. Jag har gått i egna tankar och har varit svår att nå för dem. Jag har varit inåtvänd och  inte hört när de har pratat med mig. Butter, ledsen..... Sorgsen.

Idag har jag istället ägnat mig åt min fru och försökt koncentrera mig på att vara glad för det jag har istället för att gräva ner mig i ett sorgligt djupt hål.

Då jag redan arbetat mina fyrtio timmar på torsdagen kunde jag ta fredagen ledig och kunde skjutsa Fru B till högskolan i Malmö för att hämta lite kurslitteratur och göra lite inköp för veckan som tog sin början när barnen kom hem till oss igen.

I trädgården som äntligen har staket kan de lurviga små hundarna härja fritt och de njuter av sin nya frihet. Totte har plötsligt fattat tycke för lek med fotboll och jagar den glatt runt på gräsmattan medan Penny försöker bita ihjäl grenarna som under vintern ramlat av syrenen.

Idag rev jag och lillpojken ner hans loftsäng. Han fick själv hjälpa till att skruva ihop den nya och var överlycklig när han med skräckblandad förtjusning fick använda skruvdragaren för första gången. Han älskar maskiner men är livrädd när de låter. En stolt liten kille gick med ögonen i kors och lade sig i sin säng för stora pojkar och somnade nästan direkt medan Beppes godnattstund snurrar i cd-spelaren.

Klockan är som vanligt mycket när jag skriver här. Jag borde vara i min säng nu. Men tankarna måste ut och det var länge sedan jag släppte ut dem här.

"... So I open my door to my enemies and I ask could we wipe the slate clean, but they tell me to please go and fuck my self.... You know you just can´t win..."

Ett litet citat från en Pink Floyd- låt som jag använt mig av i ett tidigare inlägg med liknande innehåll som är väldigt talande. Den sista strofen är talande och jag försöker inte längre öppna en dörr som faktiskt varit öppen hela tiden bara det att ingen velat gå igenom den.

Grattis i efterskott till en person som jag en gång kände....

Fantomen dör aldrig!