Det finns säkert många i landet och övriga världen som liksom jag lämnat ett trasigt och ganska sjukligt förhållande bakom sig. Vissa klarar det bättre än andra. Personligen var jag trasig en lång tid efter och det krävdes kraft och hjälp ifrån andra för att komma tillbaka på banan. Jag är skyldig många ett tack, ett stort tack för det.

Andra människor i min närhet har ägnat sig åt intrigerande och opportunism och har på så vis inte bara svikit mig som vän utan även min före detta fru och står således inte särskilt högt i kurs hos mig men jag har gått vidare och skriver endast om dessa företeelser i mitt tidigare liv när någon via telefon, sms eller blogginlägg, påminner mig om dessa.

Något jag skrev i min förra blogg väckte ont blod hos flera. Jag har fått inlägg och försvarstal för en specifik person som jag inte nämnt vid namn eller ens antytt vem det är. Den personen behöver verkligen inte försvaras för det klarar den personen utmärkt själv. I vilket tillstånd den personen befann sig vid det specifika händelseförlopp jag beskrivit eller vad som föranledde omtalad olycka har jag inte gått in på i detalj. Jag skulle kunna göra det! Och jag skulle kunna göra det utan att skämmas det minsta med tanke på vad som FORTFARANDE pågår men som jag, nittionio av hundra dagar, oftast klarar av att ignorera.

Vid tillfället när det omskrivna olycka skedde var jag, som någon påpekar, först på plats. Detta TROTS att jag hade all anledning att låta bli. Jag är av naturen sådan att jag inte lämnar människor i sticket när de sitter riktigt illa till. Jag har inte ens förväntat mig ett tack.

Jag jobbar extremt hårt på att inte vara arg. Skulle jag ägna mig åt att vara arg för alla oförätter jag som så många andra råkar ut för skulle jag inte göra annat än att gå omkring och vara arg. Däremot är jag förbannat trött på att aldrig få vara ifred. 

Att ALDRIG få två dagar i rad då inte någon påminner mig om, eller talar om för mig, vad som skrivs om mig på facebook eller vad en eller annan person nyligen sagt om mig. Uteblir dessa rapporter så kan man ge sig fan på att telefonen ringer och så har någon, som säger sig stå mina barn eller min före detta nära, något elakt att säga om min nuvarande fru. En följd av detta beundrasvärt ihärdiga men fula beteende är att jag inte vågar eller orkar ha kontakt med mina barn ens om de skulle vilja det vilket jag i dagsläget starkt betvivlar.

Ensamhet har jag upplevt!

Det har jag upplevt under min uppväxt så fort min far inte var hemma.

Ensamhet upplevde jag när min far dog och min enda nära släkting var lika oförstående inför min sorg som hon var känslomässigt otillgänglig när jag var barn.

Ensamhet upplevde jag de sista fem-sex åren i mitt tidigare äktenskap.

Kanske kommer jag att uppleva ensamhet igen, vem vet?

Kanske blir det när min älskade fru ger upp och inte längre klarar trycket från den "påhittade" anonyma telefonisten som vräker ur sig "sanningar" om mig och elakheter om henne.

Kanske blir det tidigare än någon av oss tror...eller inte.

Det är väl själve fan om man inte får ge uttryck för vad man känner, tycker och tänker när man gång på gång blir kränkt.

Vad gäller mina barn och huruvida de blir glada av att läsa vad jag skriver här eller inte är inte en oviktig fråga.

Mina barn är vuxna nu.

De har genomlidit många bråkiga nätter och dagar. Ibland har det berott på mig och ibland på någon annan. Detta hoppades jag skulle få ett slut om jag avbröt äktenskapet med en människa som uppenbart var lika skadlig för mig som hon ansåg att jag var för henne.

Jag hade fel. Det tilltog och det har inte tagit slut än. Den enda skillnaden är att så många fler utkämpar ett slag som jag inte ens anser att jag är delaktig i längre. De slår dessutom mot några som inte ens var med på den tiden.

Illa, illa, illa.

Mina barn och jag har idag INGEN kontakt med varandra. I det ena barnets fall har jag ett hum om vad det beror på men i det andra barnets fall måste jag erkänna att jag inte har en aning. Jag kan dessutom inte ta reda på det heller då jag varken har telefon nummer till det barnet eller e-postadress eller ens en gatuadress. Vidare har jag bestämt mig för att jag inte längre konverserar med någon av dem, om de mot förmodan skulle "höra" av sig, via mail eller sms.

Det är så lätt att gömma sig bakom text. Då behöver man på något vis inte ta ansvar för att det man säger har effekter på motpartens känslor. Det vill jag sätta stopp för och därför tänker jag vänta på ett telefonsamtal. Jag kanske får vänta tills jag dör och då har ju både jag och barnen förlorat en stor bit av oss själva men då de valt att inte ha kontakt med mig får jag respektera det.

De är som sagt vuxna.

Huruvida jag vunnit på lotto eller inte är ovidkommande. Jag bor på landet långt ifrån affärer och arbetsplats och pendlar flera mil om dagen. Om jag betalt bilen med vinst från lott eller lån från bank eller om någon som anser mig godhjärtad nog bestämt sig för att hjälpa mig köpa den här bilen spelar föga roll.

Kontentan är att jag behöver en bil och kan inte lägga tusentals kronor på att laga en bil om och om igen för att den kanske ska fungera.

Jag är glad åt att jag för första gången i mitt liv kan få lov att äga en helt fungerande bil som jag kanske inte behöver oroa mig för om den tar mig hela vägen till jobbet eller bara halvvägs.

Jag är förbannad.

Jag är förbannad på att människor har så jävla svårt att acceptera att jag får vara glad och lycklig ibland. Att jag tycker att det finns en ljusstrimma i mitt liv...

Är det så att min glädje ger andra människor rätten att kommentera det spydigt eller ge mig fingervisningar och nässkrivningar då lever jag fan i mig hellre ensam!

Tro mig, jag klarar det för jag har funderat länge och pratat med många, både proffesionella och amatörer, och jag har inget idag som jag behöver skämmas för eller be om ursäkt för. Alla har vi gjort misstag men tydligen har människorna i mitt tidigare liv bestämt sig för att jag ska få äta upp mina för evigt oavsett om jag var skulden till dem eller inte.

DET RÄCKER NU!

VÄNLIGEN MEN BESTÄMT.

STEFAN BODSTRÖM

Jaha, så var det dags igen.

Mitt jobb "flyttade" så nu är jag och sju andra arbetslösa. Arbetslös är ett diffust begrepp och för mig innebär det oftast att jag inte har fast anställning men jobbar lika många timmar som en heltid i alla fall. Måndag morgon bär det iväg till ny arbetsplats med stort behov av vikarier. Det är spännande.

En annan gammal sak som ska ut är min bil som jag lyckats göra konstgjord andning på i snart två år efter att någon jag kände körde den rakt igenom ett dike och sen genom ett kraftigt trästaket innan den stannade i en hästhage. Många skador uppstod som aldrig riktigt gått att hitta förrän det är för sent... Slangar slets sönder och mycket annat. Nu ser det i alla fall ut som om det är dags att avyttra den till förmån för en nyare "kärra". Trots pysande vacuumslangar och dålig bromsservo har motorn jag stoppade i den förra året gått fint men ikväll, när jag varit i affären, såg jag att jag dessutom har ett platt bakdäck och inget reservdäck. Det blev droppen som fick bägaren att rinna över och nu köper jag varken fler delar eller däck till den.

Svärföräldrarna som bor 16 mil längre bort än vad min egen mor gör kör ner i två bilar imorgon och lämnar kvar den ena så vi har något att åka runt i medan vi letar nyare bil. Vissa människor är helt enkelt så godhjärtade och förväntar sig ingenting i retur. Otroligt!! Heder åt dem.

Nu ska mina hundar rastas i snödrivorna utanför min dörr och sen är det ryggläge som gäller för familjen Bodström.

Sussa sött.

S