Den tjugonde april 1992 var en lika solig dag som det var idag här ute på landet. Då befann jag mig i malmö och på den tiden var min adress monbijougatan. Våren fullkomligt exploderade det året och jag minns att UMAS det året hade blåa hyacinter som blommade i alla rabatter. Den allergiska snuvan var ett faktum så fort jag klev utanför kvinnoklinikens dörrar men ett bestående minne är det. Inte på grund av allergin då förstås.

Min son skulle fylla tre år det året och nu föddes min dotter. Världen var full av möjligheter och livet log mot mig.

"Så är du plötsligt 19 år, kan nån förstå hur åren går..." sjöng Afzelius när han levde. En vacker text tillägnad någon av hans dötrar. Jag har ingen sång till min.

Den dagen och många därefter har skänkt mig mycket glädje och lycka och jag lever på minnet av dem.

Ett flickebarn föddes denna dag. Må hon leva länge och bli lycklig!

Ett grattis susar genom vinden på platsen där hennes far borde fått stå...

Fantomen är död, Länge leve Fantomen!

BOM chackalacka tack o hej!

Nyss hemkommen från min praktikplats ligger jag här på soffan och förundras över vissa människors småaktighet.

Jag har under lång tid efter min skilsmässa undvikit vissa platser i Malmö för att inte stöta ihop med vissa människor och på så vis förarga dem. Jag insåg långt om länge att jag då även valde bort att träffa många av mina vänner som när de går ut går till just en av dessa platser och att jag då blir lika begränsad av att inte gå dit som jag var i mitt tidigare äktenskap.

Eftersom terrorn, som jag nämnt i tidigare bloggar, mot mig och min fru aldrig riktigt avtagit även om vi låtit bli att blogga om vissa saker eller låtit bli att visa oss i Malmö har jag nu bestämt mig för att inte ta hänsyn till dem mera. Malmö är både min och min frus födelsestad och vi älskar att vara där med våra vänner.

Lika så får det vara slut på att undvika att skriva om vissa saker bara för att ett fåtal personer inte uppskattar vad vi skriver. Tycker de inte om våra blogginlägg kan de ju helt enkelt låta bli att läsa dem men de verkar vara helt besatta i att lusläsa vad vi skriver för att sedan skriva ogrundade, elaka kommentarer som faktiskt har ganska lite med blogginnehållet att göra. Bittra människor som verkar ha alldeles för lite att göra på sin fritid som verkar uppta alltför stor del av deras dygn.

Vad är det för typ av människa/ person som ständigt anser sig nödd och tvungen att "kasta skit", förnedra och vara elak men som aldrig någonsin kan skriva under med sitt namn eller för den sakens skull ringa MIG istället för min fru med tanke på att det egentligen är mig de har problem med eftersom de påstår sig säga alla dessa elaka saker de säger bara för att de känner min dotter.

Nej så mycket civilkurage har inte sådana personer. De ger sig, likt schakaler i flock, istället på den som är mest tacksam att trakassera. Jävla fegisar rent ut sagt. Energitjuvar! Småfolk och parasiter är vad de är.

Hur som helst så har jag nu legat på soffan framför datorn alldeles för länge för ute i vår nu vackra österlenträdgård lyser solen starkt på verandan och min söta fru hade kaffet klart åt mig när jag klev in genom dörren. Så nu ska jag ta henne i handen och kaffet i den andra och kliva ut i vår lilla bit av Änglamarken och njuta av vårt underbara vårväder, vår finfina trädgård vid vårt underbara lilla hus i vårt underbara liv där nästan allt går precis som vi vill.

Tjingelingeling nu Bodström gå ut i vida världen....

häpp!

Än så länge verkar våren hålla i sig och något aprilväder verkar det inte vara tal om. Solen lyser på oss i vårt lilla hus och livet sprudlar i trädgården som blivit avsevärt mycket soligare sen fyra träd fälldes och nästa vinters vedförbrukning säkrades. Livet sprudlar på annat håll med då våra goda vänner i Lund fått tvillingar som vi var inne och hälsade på häromdagen. Inte utan att det väcks en liten, liten, liten längtan efter ett eget litet liv att ta hand om igen.

Mina egna är ju "vuxna" och utflugna ur boet och verkar ha det bra där de är men jag är ju fortfarande ung och älskade Fru B är ännu yngre. Ja ja den som lever får se.

Det finns ju redan två "små" i huset så en till skulle väl inte vara ställa till så mycket oreda i livet.

Just nu är vi ute på praktik båda två och får känna på hur det kommer att vara i våra respektive yrkesval och det går fantastiskt bra för oss båda även om sista veckan har fått kämpas igenom med hjälp av en stor mängd alvedon då vi båda drabbats av rejäla flunsaliknande förkylningar. Min är nog en aning manligare än fruns så den stackaren har fått ta hand om mig en del denna veckan men framför allt har hon nog varit ganska ensam då jag sovit mig igenom eftermiddagarna och kvällarna. Jag är nog skyldig henne ett ordentligt omhändertagande inom en snar framtid kan jag tycka. Hur som helst är hon en klippa och ljuset i mitt liv och värd all lycka hon kan få.

Nu är det alldeles för vackert väder för att ligga i soffan och skriva blogg så jag ska ta min kaffekopp och gå ut på bänken som står på framsidan och sätta mig i förmiddagssolen en stund.

Tjo hopp!