God morgon allihopa.

Sitter just nu och vänta på att min kollega ska bli färdig med frukosten han fixar i köket. Det luktar gott med nybakade bullar!

Solen lyser över den daggtäckta gräsmattan och dimslöjor stiger långsamt upp i bokskogens trädtoppar på andra sidan häcken. Det är vackert i vår lilla del av skåne må jag säga. Det verkar bli en bra dag.

I kväll ska jag och älsklingen på fest med vännerna i "kollektivet gökboet" och det ska bli himla kul, som vanligt. Det blir nog också en del planerande kring nästa stora fest som jag och A ska ordna i november. Det är ju mycket att ordna kring ett så stort spektakel. Men mer om det kommer i en senare blogg. Man ska inte vräka ur sig allt och avslöja för mycket för tidigt.

Hur som helst har dagen börjat bra även om jag sitter på mitt jobb efter ett nattpass. Men det finns en chans att arbetsdagen blir kort så jag kan skynda mig hem. Hoppas alla läsare, oavsett väder, har eller får en bra dag!

Plippetiplopp, snart blir det bröllop!

Hej!

Det kan bli lite hur som helst med texten ikväll eftersom jag stoppat i mig en del värktabletter till följd av att jag blokerade med benet när min motståndare "petade" på mig med sin fot idag på kickboxningsträningen.

Hans spark var så lös att jag inte var säker på att den faktiskt träffade mitt ben och jag satte ner foten, jabbade några gånger mot honom med min vänster och när jag sen sätter ned min vänstra fot, för att jag tänkte skicka iväg den andra mot den enorma luckan min käre motståndare lämnat mellan sin armhåla och sin höft, märker jag att jag inte kan stödja på benet.

Efter att ha kylt benet en stund och sedan lindat om låret med mina handlindor och senare inmundigat värktabletter, lagt benet i högläge i min sköna soffa och tittat på en romantisk komedi tillsammans med min lätt snusande, läs snarkande, älskling så kunde jag till sist linka bort till datorn på min väg upp till sovrummet och skriva några rader till er kära läsare.

Som vanligt vid den här tiden på natten sitter jag och tänker och nu inför stundande bröllop tänker jag naturligtvis på att jag önskar min far var med. Precis som jag önskar att mina barn finns där med mig. Vi får se hur det blir med det.

Min far var en klok man och han var synnerligen lätt att älska...

Han var också en bohem, tjurskallig, rörig, kvinnotjusare, festprisse, arbetsnarkoman, sov länge på dagarna och var uppe halva nätterna. Ibland hela nätterna och ibland kom han inte hem efter jobbet och var borta i flera dager. Han måste ha varit näst intill omöjlig att leva med! Men trots detta en älskad far och en älskad man.

Det som glädjer mig, eller skrämmer mig, är att människor som kände honom säger att jag blir allt mer lik honom för varje år som går. På så vis är han ju med på min nya resa. Förlåt, Ann-Sofie, för mina avigsidor. Jag är säker på att de vid flertalet tillfällen även i framtiden kommer att reta gallfeber på dig och tack för att du älskar mig ändå!

Nu, kära vänner, känner jag lite yrsel och det innebär att tabletten faktiskt verkar och att jag inte inbillar mig att smärtan i låret är en smula lindrad. Nu tar jag med andra ord tillfället i akt och släpar min trötta lekamen uppför trappan, till sovrummet, där en ganska tålmodig kvinna väntar på denna man som även han är uppe halva eller hela nätter ibland.

Fantomen sover aldrig!

Blogg, blogg, blogg.... Skriver ibland för att tankarna inte riktigt får plats i huvudet. Det händer ofta...

Någon ifrågasatte häromdagen vilka utbildningar jag har och vilka jag slutfört. Personen ifråga ville göra klart för mig att jag inte var tillräckligt intelligent att föra ett samtal med denne eftersom jag inte slutfört en högskoleutbildning jag en gång påbörjade. Hur förklarar jag då för denna unga människa att anledningarna var många till att det blev som det blev. En av dem var att yrket som utbildningen skulle leda till var något jag kände att jag inte skulle kunna tänka mig att sysselsätta mig med resten av mitt yrkesverksamma liv. När jag kom till den insikten var det för sent att göra något åt saken. CSN är en stor anledning till att jag inte återgått i studier plus att jag vid den tiden i mitt liv hade två, ganska små barn att ta hand om. Jag vet att massor av ensamstående människor klarar av detsamma gallant men det fanns andra faktorer som spelade in och jag vill helst inte gå in på detaljerna kring dessa.

Hur som helst så mäts numera min intelligens i vilka utbildningar jag slutfört och vad jag "blivit" ifråga om yrke.

Min väg genom livet är inte rak. Den är som man säger om den kristna gudens vägar, outgrundlig. Jag halkar fram och tillbaka, hit och dit, på livets till antalet oräkneliga bananskal.

Jag är pappa, servitör, bartender, stuntman, kickboxare, elevassistent, lärarvikarie, före detta sjuksköterskestudent, vän, ovän, irriterande, gitarrist, disträ, sångare, personlig assistent, irriterande, vårdare, älskare, förlovad och snart gift för andra gången i mitt liv och framför allt en man med känslor.

Vad definierar en man??

Hans avgångsbetyg?

Hans prestationer på en arbetsplats?

Hans fåtal felaktiga beslut som förälder?

Jag kan fortsätta rada upp liknande frågor i det oändliga...

Kan det kanske vara så att man är summan av allt det man varit med om så här långt i livet!? Kanske är det viktigt att försöka se den stora bilden av människan och inte bara stirra sig blind på enstaka händelser i ett ganska kort liv.

Mycket har hänt med mannen som heter Stefan, och som plötsligt skriver blogg, de sista tre åren. Jag har gått från äktenskap i förtvivlan utan någonstans att ta vägen. Trots en skakig början tycker jag att jag på min omgivning kan avläsa att jag hittils klarat mig ganska bra. Jag har skapat mig ett nytt hem. Jag har träffat en ny kvinna. Trots mitt bittra beslut att ALDRIG mer ingå äktenskap efter det förra måste jag ödmjukt erkänna, som så många som förmodligen sagt samma sak som jag, att jag hade fel när jag sa så. Varför ska jag neka mig själv det som gör livet värt att leva. Kärlek.... Jag ska gifta mig med kvinnan jag lever med och jag önskar innerligt att jag fick dela det med alla som står mig nära. Märkligt nog är den som är längst ifrån mig den som faktiskt är mig närmst på nätterna när jag grubblar över hur, vad och varför jag gör det jag gör när jag gör det jag gör. Pappa, Leif, min hjälte som togs ifrån mig alldeles för tidigt.... När vi precis börjat lära känna varandra på allvar. En så bitter förlust men med så många lärdomar att ta till sig.

Livet är för kort för att skjuta upp sådant som vi mår bra av eller för att låta oss stoppas av rädsla och tvekan.

För två år sedan när jag var eländig och ensam och tyckte synd om mig själv blev jag bjuden av en gammal vän att följa med på kräfskiva. Den första kräftskivan jag då varit på på femton år. Det var förstås oerhört trevligt men den natten och dagen efter när jag vaknade på vännernas soffa misslyckades jag totalt med att i ord uttrycka min tacksamhet över en så enkel sak som att de/ han fortfarande var min vän trots år av tystnad. Häromdagen rättade jag till mitt misstag då samma vänner denna gången var på kräfskiva i mitt hem. Smått berusad och inte lite sentimental och med stor koncentration för att inte tårarna skulle börja rinna och jag likt Helena Bergström skulle stå där och snora och snörvla tror jag i alla fall att jag fick fram mitt budskap. Hmm. Det blev ett litet sidospår där men det var viktigt för mig att få skriva av mig det. Jag tror att jag försöker säga att livet är för kort för att slängas bort på att gräva ner sig i bitterhet och självömkan och att man ska ta vara på och vårda de vänskaper man har. Fan bara att det skulle ta mig 39 år att bli så stark i själen att jag kan både säga det i tal och skrift och stå för det utan att låta någon styra mig i en annan riktining.

I natt känns det som om jag skulle kunna sitta här och bli djupare och djupare så jag drar i nödbromsen och låter "tanketåget" tvärnita i sina spår... Här mitt emellan stationerna kliver jag av inatt. Nu ska jag sitta på min trappa en stund och titta på ovädersmolnen som gjort himlen så svart att gatlyktorna utanför verkar tappa förmågan att lysa upp den lilla fläck av asfalt de hänger över och någonstans där i mörkret ska jag föreställa mig att min far står och tvinnar sin mustasch och ler när han ser mig.

"Berusning ska nalkas med behag!" Leif Bodström

God Natt kära vänner