Ja... Vad ska man säga.

Det finns ju alltid en risk, eller flera, med att lufta sina tankar och känslor på det här viset.

Offentligt.

Det är ju inte alla som håller med mig. Det är inte ens något jag förväntar mig.

Det är ändå intressant att det finns de som känner sig manade att skicka sms till andra och informera om vad jag skriver här.

Det är ingen hemlig blogg.

Jag skriver inget jag inte kan stå för eller bekräfta.

Dem eller de som är inblandade i texterna har tillgång till, eller vetskap om min blogg och dess innhåll.

Således kan sådan sms egentligen bara uppfattas som försök att få igång lite mer konflikter....det går inte.

Saker är som de är och livet går vidare.

Så ligger jag på soffan igen....

Det är söndag och lugnet sprider sig om än tillfälligt.

Veckan som gått och veckan som följer är fyllda av måsten och borden.

Stort jobb, långt hemifrån och mycket som ska ordnas och förberedas.

Samtidigt brottas jag med det som varit.

Var det fina år... Eller var det fina också bara en slöja? En lögnaktig fasad? Ett sätt att nå dit man vill?

Jag är på papperet nyligen skild men i realliteten försvann "frun" redan i oktober 2016.

Det var då hon första gången sa att hon trodde hon var kär i sin kvinnliga arbetskamrat.

Den gången var det ingen stor sak.

Inte heller efterföljande månaders kryptiska facebookinlägg om "inre resor", "regnbågar" och "om en varm hand som höll hennes".

Det började långsamt gå upp för mig att det inte var min varma hand det handlade om.

Många gånger bad jag om ärlighet...

Många gånger sa jag rent ut att "om du tvivlar på oss så lämna mig nu medan vi fortfarande kan prata med varandra"

Jag blev anklagad för att vara svartsjuk, kontrollerande och aggressiv....

Anklagad för att vara just den typen av människa som jag själv ser på med förakt.

Detta bankades in i huvudet på mig efter varje övernattning på annan ort, efter fester där jag inte fick följa med och efter resor med nya "vännen" så till den milda grad att jag slutligen trodde på det och nästan bestämde mig för att göra slut på livet.

Tackar de högre makter vänner utgör.

Faktum är att sedan december 2016 har jag haft en "rumskamrat"

En som visserligen ständigt mellan anklagelserna om svartsjuka bedyrade heligt att det bara var mig hon ville leva med.

Planerade till och med in i det sista att försöka skaffa barn.

Men under tiden pågick ett intensivt dejtande, husletande och kärleksbrevsskrivande mellan frun och den nya "vännen".

Det sorgliga i hela historien är dessutom att frun bedragit sin nya vän under tiden. Då hon förmodligen, som jag uppfattar det, förklarat att det är slut med mig sedan länge och att hon bara håller på att ta sig ur det hela.

Nya "vännen" har uppenbarligen trott på detta men in i det sista har frun hållit fasaden hemma och planerat framtid med mig, barn med mig, ombyggnad med mig, resor med mig .....hela tiden utan att veta att jag sett alla kärleksbreven.

Till och med efter att jag slängde ut hennes saker och bad henne försvinna och hon flyttat in hos sin nya "vän" så återkom frun för att prata om att hitta tillbaka. Ha sex. Förklara att hon inte kan leva utan min närhet....

Är det bara jag som upplever detta som känslomässig tortyr?

Faktum är att jag hade kunnat leva med att frun sa åt mig; -jag är osäker på vad jag vill i livet så jag vill skiljas.

Men lögnerna! Dubbelspelet! Bedrägerierna...

Dem kan jag INTE leva med.

Vi hade inga biologiska barn gemensamt... 

Tur! säger vissa.

Själv inser jag att när man inte är biologiskt förälder men har varit med sen barnen var små så mister man inte bara frun i skilsmässan... Man har inte som helst rätt till umgänge med barnen.

Allt är upp till mammans goda vilja.

Barnen undrar så klart varför jag varit, och är, så arg och jag har förklarat....

Problemet som uppstår nu är när deras mamma, där lojaliteten ligger, konsekvent vägrar vara ärlig med hur saker och ting gått till.

Det sätter ytterligare käppar i hjulen för en öppen relation med barnen som jag inte vill ljuga för eller undanhålla sanningen för.

Hur som helst går livet vidare vare sig man vill eller inte och till slut hänger man med :)

Jag är på god väg men får inte riktigt sinnesfrid när sanningen fortfarande höljs i dunkel.

Men som pappa sa "den hoppar alltid upp och biter dig i arslet....förr eller senare"

Då kanske nya "vännen" också ser och förstår.

Krya på er!

Det fanns en gång en "flicka" som var så himla förälskad i sin man. Politiskt engagerad var hon med.... Sosse var hon visst.

Tills "flickan" åkte lite rutchkana på några regnbågar. I slutet på den regnbågen stod en annan "flicka" som inte alls tyckte att flickan på regnbågen skulle stanna hos sin man.. Hon ville har regnbågsflickan för sig själv.

Så blev det till slut och pojkar och män fick inte längre vara med och leka och regnbågsflickan tog en annan stig i sin nya roll och blev feminist.

Vilken tur att vindarna blåser så man kan vända kappan på rätt håll 

Länge sen jag skrev här....

Livet tar ibland ovanliga vändningar. Jag blev egen företagare först med café och sen med smide och montage...

Det första gick mindre bra och det andra tar verkligen fart.

Jag har tidigare skrivit om min förra skilsmässa här och hur galet det gick till på den tiden för elva år sedan. Mycket intriger och bråk var det minsann.

Då lovade jag mig själv att aldrig utsätta mig själv för något sådant igen. 

Tiden gick och min nuvarande fru, eller ja i några dagar till i alla fall, blev väl..... Ja jag vet inte vad jag ska kalla det...förbytt.

Det tisslades och tasslades med mobiltelefonen och smögs med meddelanden på bärbar dator och plötsligt blev utelivet och "vännerna" viktigare än den familj som fanns hemma. Jag uppdagade en otrohet som pågått många, många månader.

Den nya "vännen" var i själva verket en älskarinna med vilken frun inlett en seriös relation och dubbelspelet som följde därpå ledde mig till mycket mörka platser i mitt sinne.

Jag var bitter, arg och sorgsen men framför allt kände jag mig kränkt och förnedrad.

Kränkt och förnedrad för att den person som hela tiden gett sken av att vara lycklig med mig ända in på stunden då jag insåg hur det egentligen låg ljög om att hon ville stanna hos mig. 

Fick mig att framstå som en paranoid, svartsjuk lögnare inför hela familjen när jag påstod att jag visste att hon och nya "vännen" hade ett seriöst förhållande.

Jag har i eftertankens kranka blekhet insett att det är just lögnerna som sårat mest. Till och med då jag flertalet gånger påtalade att vilka misstankar jag hade och bad om att hellre bli lämnad ärligt.

Med det menar jag att jag önskade få sanningen presenterad som att "ja, jag är kär i någon annan så jag tycker vi bryter här innan jag inleder något och jag sårar dig och andra i min omgivning". 

....Man kan inte alltid få som man önskar.

Lögnerna och dubbelspelet fortsatte i makabra 6 månader tills jag slutligen fick nog och bar ut fruns saker på gräsmattan.

Nu är skilsmässan inskickad och har snart vunnit laga kraft. 

Det har varit en hemsk tid men det känns som att jag kommer ut på rätt sida om den.

Men så har vi då det gamla spöket som dyker upp då och då...

För att muntra upp mig själv en smula bestämmer jag mig för att tacka ja till en inbjudan och följa med några gamla vänner ut och ta en öl i Malmö en fredagkväll.

Då flera av vännerna bor kring Möllevången blir valet av ett gammalt "vattenhål" ganska självklart.

När jag klivit in genom dörren och suttit en stund lägger jag slutligen märke till en gammal tant som sitter i baren och försöker iakta mig diskret.

Jag inser efter en stund att det är min före detta svägerska från mitt tidigare äktenskap. Hon fibblar och pillar med sin mobiltelefon en stund och mina misstankar om vad som komma skall väcks.

Mycket riktigt ramlar, som på beställning, fru nr 1 in genom dörren några minuter senare.

Hon som tydligen hållit koll på mig i elva år och som genast när det blev officiellt att jag och nuvarande frun delar på oss basunerade ut statusar om Karma och dylikt.

För det första verkar de ha missförstått det där med Karma.

För det andra så är detta uppbrottet naturligtvis en sorglig historia för mig personligen men den är fortfarande inte av samma dignitet av galenskap som mitt förra äktenskap.

Det undgår mitt förnuft hur det kan vara så intressant att i elva år fortfarande ägna så mycket uppmärksamhet åt någon man från början förmodligen inte tyckte särskilt mycket om.

Jag bjuder på det om det gör er vardag gladare.

Jag lider inte av det och bryr mig inte om det även om det var skönt att få skriva av sig det.

Jag har mitt hus, "godset", och min firma och stora jobb på gång.

Jag har inte tid med era intriger och definitivt inte ork att beblanda mig med dem.

Lev ett gott liv om ni kan!

Det tänker jag göra.