Idag har jag varit och avlagt kunskapstest för en utbildning jag vill gå. Det kändes himla bra när jag satt där men så här i efterhand är jag osäker... Jag tänker för mycket emellanåt. Då far tankarna precis som de vill och sällan till samma ställe som jag vill. Om det gick så bra som jag trodde att det gjorde från början så finns det en chans att jag kan komma igång med min utbildning redan på måndag.

Å andra sidan ska jag göra högskoleprovet snart och det har ju gått bra förut så kanske öppnas det ännu fler möjligheter för mig. Livet bjuder mig hela tiden på överraskningar, vissa trevligare än andra, och det blir bara mer och mer intressant att vara Stefan.

Att upptäcka att jag är en person med rättigheter, och inte bara ett bihang som kan amputeras när jag inte passar in, är en relativt ny insikt. Jag är Pappa i dubbel bemärkelse då jag fått ett par fantastiska bonusbarn med på "köpet" när jag träffade min fru. Mina egna barn är vuxna och gör sina egna val och upptäckter nu. Hoppas livet ler mot dem som livet gjort mot mig de sista åren sen jag träffade min Ann-Sofie. De skapar sin egen framtid och den får jag betrakta lite grann från sidan.

Jag har slutat tro att jag BARA ska vara tacksam för att någon vill ge mig timvikariat med usel betalning och kommit fram till att jag faktiskt tillför något viktigt. Det har en av mina chefer upplyst mig om. Jag har valt att tro henne. Nu går jag mot nya äventyr och vem vet kanske tar de mig över haven.

Jag har länge gått omkring och undrat varför jag aldrig "blivit något" för att någon sa till mig att jag inte blivit det. Länge gick jag runt och planerade hur jag skulle gå till väga för att bli något större än vad jag är. Kanske blev jag det när jag insåg att jag är den jag är och inget annat. Inga masker, inga förställningar, ingen teater... Bara avklädd Stefan Bodström, naken inför livets utmaningar och för första gången sen jag var 18 år gammal går jag återigen leende mot det okända.

Jag är den jag var och inget annat. Jag är min fars son. Jag är äldre nu men jag är fortfarande ett barn (citat, Ulf Lundell ) och jag lär mig fortfarande om livet och människor och jag erkänner ödmjukt att även jag har brister och fel och att det gör mig mänsklig. Jag har förlåtit dem som gjort mig illa tidigare. Jag kämpar med att försöka förlåta dem som fortfarande utsätter min fru för vedervärdig telefonterror. Jag önskar att de som ringer henne kunde förlåta mig för vad de nu än anser att jag gjort som är så vidrigt att det kan rättfärdiga en tre år lång terror mot en oskyldig person.

Jag har hittat budhismen. Jag försöker lära mig mer om den. Det är en lära som tilltalar mig. Jag vet mycket men inte allt och jag vill veta mer. Det är mitt nya motto tror jag. JAG VILL VETA MER!

Jag vill veta mer om mer, om det mesta, mer om lite och kanske mer om allt!?

Av någon anledning skriver jag alltid blogg när klockan passerar 24,00. Det är kanske bara då jag finner den sinnesro jag behöver för att kunna samla min ständigt arbetande hjärna och focusera den på ett färre antal tankar åt gången. Meditativ musik på stereon och brasa i spisen och med dåligt samvete för att min fru får ligga och längta efter mig i en timma till när jag vet att hon önskar att jag kom direkt.

Funderar på hur man avslutar en blogg med ordet gitarrsolo.

Fantomen har tusen ögon och tusen öron

Natthimlen lyser klar med gnistrande stjärnor i det oändliga. Höstluften är lika klar som himlen ovanför och allt är tyst och stilla och inte ens vinden stör i Änglamarken.

Detta var en vanlig promenad med hundarna. Den sista inför natten. Nu ligger jag i soffan och skriver blogg. En värmande brasa knastrar genom fönstren i vedkaminen och livet är så bra som det kan vara. Hundarna sover och min fantastiska fru ligger och väntar på att jag ska smyga upp för trappan. Att smyga upp för den är en konst i sig och verkar närmast omöjligt att genomföra men skam den som ger sig.

Det är ett bra tag sen jag skrev sist. Mestadels för att jag kände att mitt och min frus bloggande användes som ursäkt för att utsätta oss för minst sagt vidrig telefonterror. Hur som helst har jag mediterat och funderat på det hela och kommit fram till att jag har begränsat mig själv för att blidka andra människor i så många år att det måste få ett slut. Jag måste få känna, tycka och skriva det jag vill. Passar inte det vissa människor så må det vara hänt. Jag brukar inte skriva elakheter... Livet går vidare.

Fick nyligen veta att goda vännerna i "kollektivet Gökboet" väntar barn. Jag är lycklig för deras skull.

Jag önskar jag kunde känna samma längtan efter ett nytt liv vid mitt bröst. Någon att beskydda och ta hand om och älska så där villkorslöst som man kan med barn. Så som jag gjorde med mina barn innan de blev så stora att de klarade sig själva. Så som jag känner att jag kan med de små som bor hos mig nu.

Sommaren har varit hektisk minst sagt. Tre arbetsplatser som slagits om att ringa först. Vissa veckor har jag nog bara sovit hemma en eller två nätter.i bästa fall, innan det lugnade ner sig. Nu har jag dragit i "nödbromsen" och bestämt mig för att göra något annat. Det är snart slut med min tid i vården. Ett yrke som jag för övrigt halkade in i för att jag återigen gick någon annans väg och plötsligt har femton år ramlat förbi. På måndag drar skolan igång för min del.

Min fantastiska fru går ju redan i skolan. Hon kommer att klara högskolan med glans. Jag är så himla stolt och hon är så himla duktig.

Jag skaffar mig en riktig yrkesutbildning och får äntligen jobba med händerna. Ett hantverk ska jag lära mig. Kanske till och med ett konsthantverk... Den som lever får se.

Huset.... Jag höll på att skriva renoveringsobjektet men det är ju inte så längre. Det börjar bli så som vi strävar efter att det ska vara. Det är mycket som faller på plats när man lever med en kvinna som låter mig vara den jag är. De sista två åren har varit som en dröm. Alla fina saker som hänt mig. Alla vänner... Nya vänner och framför allt alla gamla vänner jag återknutit kontakten med. Icke att förglömma vissa som varit med mig hela tiden.

Jag har fått nya medlemmar i familjen kan man säga. Min släkt i medelpad som kom in i mitt liv för att stanna. Det är en lång och komplicerad historia som jag ska skriva om en annan natt.

Till dem ska vi åka på skidsemester så fort vi nånsin kan!

På tal om semester är det snart dags för sådan. En ny resa till Egypten. Samma hotell som sist men denna gången ska vi återse vänner vi fick när vi var där sist och vi ska på nya äventyr i Sinaiöknen. Det kommer också i bloggen så småning om. Förra gången åkte vi tillsammans med stora delar av familjen men denna gången blir det vara Herr och Fru Bodström. Det ska bli fantastiskt! Bara hon och jag och alla äventyr som väntar oss. Både i Egypten och i livet. Vi har redan gått igenom så mycket tillsammans att de få åren vi levt tillsammans sammanfogat oss som om vi levt ett liv med varandra. Henne älskar jag innerligt! En oerhört storsint människa, lika galen som jag och som otroligt nog fortfarande säger att hon älskar mig. Trots att jag säger att; Jag kommer strax, ska bara se färdigt det här avsnittet... Och sen vaknar jag plötsligt med soffkudden i ögat, tar bort den och hör en ljuv stämma säga- Jag saknar dig där uppe... Kan du komma upp nu? Och då är klockan fyra på morgonen. Ändå blir hon glad när jag till slut masar mig upp för den knarriga trappan som trots hårt arbete FORTFARANDE inte riktigt står i lod.

En sån kvinna borde man gifta sig med.. Javisst ja! Det har jag ju gjort. Ett av de bästa besluten jag har tagit i mitt liv.

På tal om att masa sig upp för trappan.... Det ska jag göra nu.

Till er som undrar var i änglamarken vi bor säger jag så här... Man kör väg 11 från malmö till Sjöbo och tar mot Tomelilla. Därefter kör man några kilometer, tills man ser en skylt som pekar österut och kan utläsas Vanstad. Den vägen svänger man in på och så småning om kommer man till ett samhälle som heter just Vanstad. Det kör man rakt igenom. Sen följer man vägen i lagom hastighet, så att man kan njuta av den vackra naturen, och när man så efter en stund kommer till Tranås..... Då har man kört för långt!

Nu ska jag sätta mig framför brasan och lyssna klart på Tubular Bells och meditera och skänka min far en tanke....

Fantomen är död. Länge leve Fantomen!