Eftersom jag tänkte skriva en blogg senare men ändå blev övertalad att logga in och skriva något kommer här följande; ÄPPELSKRUTT!

*LER*

Jag älskar min kvinna och är glad att hon faktiskt vill läsa mina förvirrade tankar trots att hon får stå ut med dem i verkliga livet varje dag!

Puss på dig A-S

En trevlig visa från min uppväxt på sjuttiotalet som min käre, älskade far ofta gick och sjöng på. En strävsam myra hamnar en smula i "klistret" efter intag av en viss typ av dryck och sensmoralen i visan har med alkohol att göra.

Men!

Det går att plocka ut slutstrofen ur sitt sammanhang och använda i andra. 

Till exempel är det så att jag under en längre tid försökt ignorera "kolossen" i mitt liv. "Kolossen" ifråga är diverse otrevliga personer som jag bröt med för ett par år sen och sen har undvikit kontakt med. Jag hade svurit att inte skriva på denna sidan om dessa personer men känner att jag är tvungen att göra ett undantag denna gången. 

Min planerade kväll med min älskade Ann-Sofie blev nästan spolierad då en "vän", en av de jag brutit med, plötsligt hör av sig efter sex månaders tystnad.

"Vännen" undrar när jag tänker betala tillbaka pengarna jag är skyldig. Pengarna som jag lånade upplystes jag om, från början, att jag inte behövde ha bråttom att betala tillbaka utan det kunde ske när jag stod på bättre fot. Hur som helst så stod jag på bättre fot i våras och efter smskontakt sattes pengarna in via en internetöverföring. Överföringen markerades med ett meddelande i form av mitt namn till mottagaren. Mottagaren undrar tydligen inte över var pengarna som plötsligt finns på kontot kommer ifrån och läser tydligen inte innantill vid tillfället. "Vännen" har således inte noterat att pengarna kommit henne tillhanda eller så har "vännen" bränt pengarna, innan "vännen" noterat att de överhuvudtaget existerade, i form av en övertrassering som precis täcktes av mitt återbetalade skuldbelopp, vad vet jag!?

Jag ringer upp personen ifråga och presenterar mig och får till svar: Heej, hur är det? Jag svarar kort att det är ovidkommande hur jag mår eftersom vårt sista samtal, för länge sen, inte var av trevlig karaktär och jag ser därför ingen anledning till småprat. Då får jag veta att jag är oförskämd.

Följdaktligen talar jag om vad jag anser om hur oförskämd den här personen har varit mot mig och håller mig tämligen lugn. Jag försöker hålla rösten stadig trots ursinnet som pressar sig upp genom luftstrupen och vill få mina stämband att brista ut i en vansinnig tonart. 

Jag lyckas hålla mig någorlunda lugn, säger det jag vill ha sagt och lägger på luren. 

Det kunde varit slut där!

Men ack, så kan det ju inte få vara!

Ve den som låter Stefan få sista ordet!

Följden blir ett bombardemang av sms, alla sparade naturligtvis, där diverse elakheter och glåpord yttrades. Först försökte jag bemöta dem sakligt och lugnt och sen försökte jag ignorera dem och till slut var jag ändå tvungen att stänga av min mobiltelefon eftersom jag då satt på en biograf.

Väl hemma, efter en underbar kväll med min kära, fika på stan, påhälsning hos gammal vän till älsklingen, nattmat och till slut femtio minuters körning från Malmö och hem, så loggades det in på Swedbanks internettjäns. Med hjälp av sms från min före detta vän, som jag sparat, var det lätt att ta reda på vilket datum jag faktiskt betalade min skuld. Den nittonde maj eller 19/5-09 eller 20090519 gjordes denna omstridda betalning.

Jag tror personligen att dagens sms-påhopp har annan grund än själva skulden. Vilken vet jag inte. Jag kommer förmodligen inte få reda på det heller. 

Vissa människor är som kolossen i visan om den kaxiga myran... Ju mer man kämpar med dem desto mer kletar man in sig i kolossen och till slut svälter man ihjäl och dör för att man sitter fast där. Jag har bestämt mig för att inte lägga mer tid på såna kolosser som dessa före detta vänner representerar. De tar all kraft ifrån allt bra i världen och det komiska är att de bär sig åt på detta viset samtidigt som de står med knutna nävar i sin av rödvinspimplande frambringad alkoholinducerade dimma och skriker om solidaritet och karma. 

Missförstå mig nu inte kära läsare!

Jag har varken något emot rödvin, solidaritet, karma eller alkoholinducerade dimmor. Jag tror bara man ska vara försiktig när man kombinerar allihop med bitterhet. 

Slutligen upphörde sms:en att komma och kvällen avlöpte väl och här sitter jag nu och skriver om vänner eller fiender som blivit som kolossen i en visa från min barndom och vill egentligen ha sagt att man inte ska fastna i beteenden eller dåliga cirklar. Hade jag skrivit det från början hade jag ju inte behövt slösa med alla ord här ovan. 

Nu ska jag ut på trappan och titta på den stjärnklara himlen, röka en liten cigarr och begrunda mina handlingar och tänka på att om karma finns måste jag gjort något bra för just nu leker livet!

God natt kära läsare och kom ihåg!

BROTTAS ALDRIG MED EN TOY!!!

S

Sitter framför datorn, trött som vanligt vid den här tiden.

Veckan har varit hektisk med badrumsrenovering och jobb och ovanpå det dessutom träning två dagar. Kickboxning är kul men man blir en smula mör i kroppen och med för lite sömn och "hemmabygge" kan det bli för mycket. Men det är skönt och jag inser att det är ett bra liv jag har byggt upp och lever. Synd bara att inte alla som är välkomna vill dela det med mig.... Men det är ett stycke vi ska ta en annan gång.

Nu ska jag lägga mig på "nattjoursoffan" och titta på en film tills jag somnar. Innan dess kanske jag knappar in några rader på msn med min älskling som sitter på sitt nattjobb och undrar abstinent varför jag inte skriver blogg.

Har tyvärr, eller som tur är, inget att svära över direkt idag men det kommer jag lovar. Samlar mina tankar till nästa blogg.

En god natt och många kramar till alla som förtjänar det!

S

.....Tomt.

Eller snarare för mycket tankar kanske. Det är så mycket som pågår för tillfället som jag inte riktigt kan samla mina tankar kring.

Svårt att sålla bort det oviktiga från det viktiga. 

Sorg....

Sorg över relationer jag önskar var annorlunda. Min mor som hela min uppväxt låtit mig veta att hon egentligen ville ha en dotter och hur besviken hon är över det faktum att jag är av motsatt kön. Inte svårt att begripa att den relationen är något ansträngd. Det har jag nästan förlikat mig med så här halvvägs genom livet.

Mina barn som brutit sig loss... Av olika anledningar hör jag av dem olika mycket. Jag önskar det var mer..... Kanske kommer jag på hur jag ska lösa detta.

Sorg över den vendetta som någon roar sig med att driva mot mina nära...

Över att någon försöker övertyga min livskamrat om att bara för att jag inte ville ha fler barn så kan jag inte sörja de två små vi förlorade i ett missfall härförleden.

Sorg över att människor kan vara så nedriga!

Förundran över hur människor resonerar...

Samma människor som kallat mig sjuk i huvudet trots att motsatsen är dokumenterad, kan berömma en annan person för att den "kommer ut ur garderoben" med en eller två dokumenterade störningar.

Glädje känner jag när jag tänker på de jag har omkring mig. Min kära Ann-Sofie som är synnerligen irriterad över att jag är vaken klockan två på natten men som blir lika glad när hon inser att jag faktiskt lyckats skriva något här....tror jag! Hennes två små som skänker mig en viss lycka när de låter mig veta hur mycket de tycker om mig.

Mina trofasta hundar är, trots irritationsmoment, trofasta och en tröst att finna om man lägger sig på köksgolvet när man försöker få klarhet i den förvirring som ibland är.

Glädje över alla nya vänner jag fått och likaså de gamla. En hel del verkar komma på besök snart. 

Tyvärr kommer inte vissa och gud ske lov inte andra!

Imorgon börjar en liten flicka skolan. Första skoldagen! Det är en ära att hon bett om att jag ska närvara trots att jag egentligen inte har där att göra. Hennes far instämmer i att jag inte har där att göra. En inställning som jag tror mig veta kommer att slå bakut förr eller senare.

Oavsett om jag följer henne in på skolgården eller inte så är det jag som kör henne dit och det är en lika stor ära. Lycka till lilltjejen!

Nu ska jag gå ut på min trappa och röka min cigarr och tänka på två tillfällen för tio och tretton år sedan när två andra barn förväntansfullt höll mig i handen på väg till första skoldagen. Lyckliga och nervösa i sensommarvärmen.

Jag är lycklig i mitt hus i "Änglamarken". På min trappa där jag kan sitta i månskenet och puffa på en romdoftande cigarr och tänka på det som varit och det som kommer och bara vara i detta nu.

Hoppas alla sover sött och om inte, gå ut på trappan om ni har en och titta upp på himlen, blunda, andas in och njut av att ni lever.

God Natt.

Så sitter jag plötsligt här igen... Mitt i natten. Alldeles för sent! Klockan är 1.21 i skrivande stund och jag får ingen ro. Jag tror jag provar med en stund på trappan. Strax tillbaka!

Såja, tillbaka.

Vet inte riktigt var jag ska börja idag. Det går långt mellan mina bloggar men jag antar att det är som jag är ovan kanske. Eller så beror det på att jag mer eller mindre jobbar dubbelt för tillfället. Har ju fått en fast anställning på en arbetsplats som inte lämnar något övrigt att önska. Men så har jag ju min "inneboende". En flicka som tillfälligt mellanlandat i vårt hem i väntan på nytt boende.

Sen har vi ju huset. Huset som jag på något vis blivit ett med. Blod, svett och tårar har det blivit men det är värt varenda droppe. Fint blir det vill jag säga. Det började med en kåk lika splittrad och rörig som jag själv efter en uppslitande skilsmässa. Sen ramlade en liten solstråle in igenom de neddragna persiennerna i huset som kommit att följa min personliga utveckling de senaste två åren. Ann-Sofie, kära Ann-Sofie som trots sin pedantiska ådra står ut ( men bara lite "tannagnissel") med byggröran och mina misstag och efterföljande dåligt humör.

Trappan är på plats som sagt. Det har den varit i några dagar nu men nu är den även i "våg". Det vill säga den står som den verkligen ska. Med femkilos handslägga och garagedomkraften fick jag med mycket möda pjäsen på plats alltmedan min inneboendesatt i soffan och undrade hur hon skulle få tag i sin kudde och skulle hon någonsin se sin kudde igen för trappan kommer aldrig att komma på plats och slutligen säger hon att hon nog hinner flytta innan trappan är på plats och då kommer hon aldrig mer att få se sin kudde igen. 

Tålamodsprövande?? Ja, en aning. Efter ytterligare ett avslutat arbetspass lyckas jag hinna till byggshopen och inhandla en dörr som skulle placeras där det en gång fanns en vägg till toaletten. Eftersom trappan är flyttad fattas det en rejäl bit "vägg" till det som en gång var vårt badrum men som nu är något slags kombinerad huvudentré och toalett. 

En kräftskiva med många inbjudna gäster är planerad i en inte alltför avlägsen framtid och besökarna blir säkert oändligt lyckliga om faciliteterna har väggar och tak. Tid är med andra ord en bristvara för tillfället. 

Alltmedan arbetet med att regla upp en ram, som jag kunde skruva fast den nya dörrkarmen i, fortgår och jag ideligen får brottas med mig själv i mina försök att tygla mitt humör för att jag hela tiden sågar av mina reglar på fel ställe får jag svara på diverse frågor från min tillfällige gäst. 

"Sätter du in en dörr?"

Jag försöker vara pedagogisk och ställer en motfråga: Vad håller jag i handen?

Svaret blir: "En dörr" varpå jag utropar med något för gäll röst, JA, en dörr!

 Det blir tyst några sekunder och sen öppnar damen ifråga munnen igen och ställer nästa fråga: "Sätter du in en dörr?" (Biter mig i tungan. Biter mig i läppen. Försöker svälja tungan. Bestämmer mig för att ignorera frågan.

Då är det tyst en liten stund och jag får faktiskt in dörren på plats och återigen står hon där nyfiket och tittar på vad jag gör och då kommer frågan: "Ska det inte vara någon vägg där vid sidan om dörren?" 

Jag har inte tagit med alla kommentarer och frågor för jag utgår ifrån att du, käre läsare, är en intelligent person med slutledningsförmåga nog att förstå att det räcker med brottstycken i det här fallet.

Under pågående förhör försöker jag mäta avstånd mellan tak och golvregel för att sedan såga till några som jag kan skruva fast där emellan. Mätningen går bra men själva sågandet, ja, själva sågandet går åt samma håll som Saddam Hussein med USA´s arme i hasorna. Låååååångt under jorden! 

Vad jag försöker säga är att reglarna blir för korta. 

Hur som helst går ett dygn och jag kommer hem ifrån jobbet igen. Nu är det söndag och så sent på eftermiddagen att inget får gå fel eftersom alla byggbutiksarbetare och deras fackförbund anser att man ska vara ledig efter en viss tid på söndagar.

Vid exakt den tidpunkten tar jag det felaktiga beslutet att samla mina krafter och slutföra regelverket på vägg nummer två. Brukar man säga att historian upprepar sig? Här gör den det i alla fall! En trött Stefan kan tydligen inte avbryta sitt arbete för att sedan återuppta det där han slutade utan missöden.

Jag börjar återigen mitt arbete och är glad i hågen. Denna gången är det så att varje gång jag ska ut genom dörren för att hämta något så står tidigare nämnda person där och vi krockar varje gång. Nu kommer avbrott nummer ett: Min bättre hälft har gjort middag. Ett välkommet och välsmakande avbrott men dock ett avbrott. Jag återupptar arbetet och försöker ignorera mumlandet jag oavbrutet hör från rummet intill. Jag förstår till slut att någon behöver låna toaletten. Naturligtvis får man det och tjugo minuter senare kan jag sätta igång igen. Jag gör hål i väggen som blir kratrar som man ändå inte får in en plugg i och är ganska frustrerad när det går upp för mig att mumlandet har satt igång igen. Nytt tjugominutersbesök och strax efter det har jag mätt färdigt och ska på att såga reglarna till denna väggen. Mummel, mummel, dusch, mummel, mummel, hur lång tid, mummel, mummel, aldrig duscha igen? Mummel, mummel, snart färdig? Och så händer det IGEN! 

Jag sågar av fyra reglar tjugoen centimeter för kort och kan inte använda dem i väggen.

Världen snurrar. Tankar virvlar i den snurrande världen. Tankar om skrik, om att sparka på något som far iväg och för oljud när det krockar med något annat. En vilja att slå pannan mot den skrovliga nyputsade väggen. Luften i rummet tar slut och jag inser att jag under en evighet har andats in alltihop och då vänder jag mig till den lilla damen och säger: Skynda dig in i duschen och sen vänder jag mig till min älskling som sitter i soffan och låter "PRFFFFFF", för att hon försöker kväva ett gapskratt bakom handen som hon pressar hårt mot munnen, och säger att nu kör jag till vännerna i grannbyn och ber om två cigg. Det sista sägs med ett visst eftertryck som indikerar att jag nog behöver både cigg och biltur för att lugna ner mig och för att inte bli galen.

Det är med andra ord med huset och renoveringen som med mig....

Det var kaos för några år sen men sakta och säkert har jag reparerat mig själv och huset och ibland på grund av mig eller andra omständigheter så blir det lite fel men det är inte värre än att man kan ta ett litet steg tillbaka och tänka efter och då blir det oftast rätt när man försöker på nytt.

Det kan inte sägas ofta nog hur lyckligt lottad jag är som begåvats med en kvinna som kan älska mig som hon gör och som har överseende med mina brister och fel. Det är en ledsen kvinna som imorgon behöver lite stöd. Hennes trogna följeslagare dog idag med en högljudd pust. Ett litet vinande och sen blev det tyst trots vissa återupplivningsförsök var den tyst och stilla och slutligen fick vi helt enkelt konstatera att vi är tvugna att köpa en ny dammsugare ovanpå mina eländiga misstag.

Jag tror det var Krister Björkman som så klokt sjöng att "imorgon är en annan dag" och banne mig om han inte har rätt i det!!! Det är ju faktiskt en annan dag imorgon. Då tänker jag försöka göra bara nästan samma sak som idag fast utan misstagen då förstås.

Nu väntar trappan på mig... Jag ska sitta där en stund igen och titta på den sovande byn mitt i "Änglamarken" och bara andas klar, lantlig nattluft innan jag kryper ner mellan lakanen, bredvid min kvinna.

God Natt ni prinsar och prinsessor över era drömmar och god natt alla ni som förtjänar en sådan.

Mmmmm! Morgonkaffe på trappan en lagom tidig morgon som har många händelser på gång för en av  hård träning ganska ledbruten Stefan. Idag är det mycket som ska hända. De små barnen ska hämtas hem över dagen. De firar semester med sin pappa i ganska många veckor men nu ska de hit och vara med mamma en dag så det inte går alldeles för långt mellan gångerna.

Snart ska vi köra men jag sitter kvar på min trappa med kaffet och njuter av tystnaden i min lilla by på kanten av österlen, eller mitt i änglamarken om man ska vara noga... Mitt dåliga humör över misslyckade renoveringsprojekt känns avlägset och ganska larvigt så här i eftertankens kranka blekhet. Idag ska jag göra ett nytt försök. Men istället för att sätta dit trappan som jag själv svetsat ihop ska jag helt "enkelt" riva ned den gamla trappan och flytta den till rummet intill där den nya trappan skulle ha stått. 

Det är en gammal och antagligen väldigt tung trappa och just då på morgonen vet jag inte riktigt hur jag ska ro i land det hela.... Det bekymrar mig mindre så där i morgonsolens varma strålar med kaffe i handen.

Vi bestämmer att när vi hämtat de små ska vi köra till Bo Ohlsson och handla lite attiraljer som vi kan rengöra vår lilla pool med så att ungarna kan ta sig ett dopp. Det blev minsann inte tid till utflykter nu när jag bestämde mig för att bli färdig med trappan..... 

Att flytta trappan innebär att det plötsligt saknas en halv vägg till toaletten. Så som vanligt när man renoverar hus leder det ena projektet till det andra. Det gör inget en sån här dag men jag börjar inse att jag inte kommer att klara det själv. Vem ringer man för att be om hjälp? Jag tycker inte om att be mina vänner komma hem till mig för att arbeta. Goda vännen C i Vollsjö säger på telefon att hon kan komma och hjälpa mig när hon slutat jobba. Vi bestämmer tid och en stund senare när jag sitter och chattar på msn säger goda vännen E plötsligt, som om det var en självklarhet, när ska jag komma? 

Plötsligt är vi samlade allihop i vår trädgård. Ungarna plaskar i den nyfyllda och rengjorda poolen och vi dricker en kopp kaffe i paviljongen innan vi ska hugga i med arbetet. Då ringer E´s man U och undrar var hans familj tagit vägen. Kaffe i trädgården och en chans att få köra lite med mig under ett byggprojekt lockar U och plötsligt står även han på gräsmattan. 

Jag tackar de högre makterna för mina goda vänner som funnits kvar i med och motgångar och som verkligen ställer upp när det behövs. Det visade sig att denna gången behövdes det verkligen. Det var TUNGT!

Hursomhelst är nu trappan på plats.....nästan! Den behöver rätas upp en aning men det är ett något mindre problem.

Min kära gav upp efter att vi städat undan det värsta och har precis gått och lagt sig. Jag ska strax följa efter. Klockan har plötsligt blivit 1.41 i skrivande stund och jag ska vara på jobbet klockan 8. Heldag vilket innebär att jag inte är hemma förrän 23 igen.

Nu ska jag sätta mig på trappan i fem minuter till och titta på den fantastiska augustimånen som full hänger över mitt Äsperöd. Sen smyger jag upp till min älskling och somnar förmodligen innan huvudet träffat kudden.

Sov gott alla ni som förtjänar det!

S

Så var jag igång igen... Ett nytt projekt påbörjat strax innan det förra är riktigt slutfört.

Jag skulle ju inte göra så mer hade jag lovat mig själv...

Men det är ju så lite kvar att slutföra på det andra, tänkte den optimistiska halvan av min hjärna. Det är den som ibland har lite otur när den tänker. Denna gången var det dax att påbörja arbetet med att "flytta" trappan i huset. Det vill säga en ny trappa, som jag själv gjort, skulle på plats och efter det skulle den befintliga trappan rivas ut och ge plats åt ett något större badrum.Det skulle innebära att man faktiskt fick plats därinne när man nu gör vad man gör när man gör det man gör i badrummet.

Jag satte igång med stor arbetsglädje och införskaffade hammarlack att måla min ståltrappkonstruktion med. Den blev svart och fin och blänkte så fiiiiiiint i solen där den stod och torkade. 

Nästa steg, bokstavligt talat, var att åka och köpa fina furuplank att använda som trappsteg. Jag kom hem och lade upp planken på bockar i rummet och limmade ihop dem. Det blev jättebra. Nu är de klara att mätas och sågas ut så de kan bli fina trappsteg.

Det är nu Stefan, dvs jag, går lös på innertaket och sågar ut ett finfint hål som är perfekt för trappan att passas in i. Dammet yr och 150 års samlad smuts ramlar ner på golvet när jag glad i hågen drar ner de gamla takskivorna.

Jag kan inte beskriva lyckan jag kände när jag gick runt huset, till trädgården, och hämtade stålkonstruktionen som slutligen skulle bli men helt himmalagade trappa! Bök och stök och till slut kom den in genom dörren och placerade på sin tilltänkta plats.... Nu börjar Stefans andra hjärnhalva vakna långsamt som Ozzy Osbourne en söndagsmorgon och lika långsamt går det upp för mig att allt inte stämmer med min fina, fina trappa.

Den går helt enkelt inte att använda i det utförande den är i.... Lyckligtvis är inte materialet speciellt dyrt men nu måste jag alltså börja om från början med ritningar och uträkningar och jag måste ut i garaget och rota fram min svets igen. Det är omöjligt att anlita någon att bygga en trappa eftersom trappor verkar kosta sin vikt i guld. Målet är att vara klar med huset i december men trappan skulle varit klar denna veckan. Vi får väl se hur det går med det.... Nu ska jag sura ett par timmar i min soffa men inte för länge för jag ska ju orka med mitt jobb imorgon och sen ska jag tassa upp, ja uppför det gamla trappskrället, till min sambo som fick ta en alldeles för stor skopa av mitt dåliga humör till följd av min enorma besvikelse på mig själv.

God Natt kära vänner och ni andra som förtjänar det!

Fortsättning följer....

S

Så börjar då min karriär som "bloggare"!

Hej alla Glad och mindre lyckliga och hej alla ni andra!

Jag ska försöka skriva om det jag tycker, tänker och känner här... Det kan bli minst sagt rörigt ibland då jag inte alltid tycker som jag känner eller för den delen tänker som jag tycker. Ööööh, ja! Så får det bli.

Jag har som jag nämner i min presentation "gästbloggat" på min älskade sambos sida tidigare men då har det tyvärr uteslutande handlat om att kommentera inlägg av mindre trevlig karaktär då någon i utkanten av vår umgängeskrets/familj bestämt sig för att göra livet surt för oss genom att ideligen verbalt antasta min godhjärtade och älskvärda livskamrat för att på så vis komma åt mig.

Nu tänker jag emellertid FÖRSÖKA att uteslutande skriva om både mindre och mer viktiga saker med förhoppningsvis en trevligare karaktär. 

Till exempel kommer jag förmodligen att skriva om mitt oändliga, satans, underbara renoveringsprojekt till  hus. Bilproblem, känslor, vänner och annat som beroende på vem du frågar är av mer eller mindre intressant typ.

Så låt vår gemensamma resa i mitt komplicerade inre ta början i min nästa blogg och Välkommen och Väl mött kära läsare!

På återseende

Stefan