Söndag natt blir en lång natt...

Stefan är en ledsen man och det verkar svårt att göra något åt saken. Förklaring kommer vid senare tillfälle.

God natt

Nu sitter jag här och funderar på min kropp. Jag är inte speciellt kroppsfixerad och bara lagom fåfäng. Trots detta vill ju även jag se fin ut ibland. Nu är det så att jag ska gå och gifta mig med min kära Ann-Sofie och då skulle det provas kläder... Detta är en syssla som jag vanligtvis inte känner skräck inför. Då pratar jag om klädprovandet kanske jag ska förtydliga!

Jag står i mitt vardagsrum och fingrar på de nya kläderna som kommit i paket och känner mig som en femåring på julafton. De är snygga mina vackra kläder! Min kusin D sitter i soffan och Ann-Sofie finns i rummet och pysslar med annat.

Det hör nu till saken att jag för en tid sedan vägde strax över 100 kilo, närmare bestämt 108 stycken sådana. Men genom att dra ned på sockret i kaffet som jag dricker i tid och otid och genom att låta bli portion nummer två allt oftare har jag gått ned till 94 kilogram. En betydligt bättre vikt på en man som är 39 år och mäter 193 centimeter över golvplankorna. Till detta kan jag tillägga att jag tränar kickboxning två, ibland tre dagar i veckan. Man gör ooooooerhört många situps när man tränar kickboxning kan jag tala om. Så många ibland att lumpens fyspass känns fåniga i minnet. Då gnällde man över 100 situps och det var 20 år sen, haha.

Ja tillbaka till ämnet...

Jag drar på mig västen och den sitter perfekt precis som skjortan. Efter detta drar jag smidigt på mig kavajen och knäpper den... Tystnaden i rummet är total och jag hinner nästan tänka att: Det här gick ju bra när kääääääära kusin D tittar på vecken som uppstått vid varje knapp och utbrister på sitt dalmål att " Dä ä liiite mycke fätt där va?"

Bakom mig hör jag i samma ögonblick ett annat ljud som jag ska försöka illustrera i bokstavsform. "Prrrffffffff" ungefär så som man kan tänka sig att det skulle låta om man försöker kväva en kraftig utandning i form av ett skratt genom att hårt trycka handen mot munnen! Jag vänder mig om och mycket riktigt står min Blivande fru där med handen över ansiktet och ser ut som om hon satte något i halsen. Även jag skrattade kan jag tillägga.

Det som bekymrar mig i efterhand är att jag konstaterat att jag gått ned 14 kilo men mitt midjemått har inte minskat en centimeter trots ändrad kost och mycket träning. Tror jag ska gå till ett proffs och ta reda på orsaken till detta. Ska ringa det samtalet på måndag har jag bestämt i skrivande stund.

Imorgon, lördag, ska jag lägga på de där golvbrädorna jag nämnt i tidigare blogg. Kusin D kommer snart igen och då ska det banne mig finnas golv att ställa en säng på så han slipper soffan (så jag får tillbaka min plats när jag vill titta på tv sent).

Jädrar nu är klockan halv ett på natten igen!

Sov gott vännerna och alla andra som förtjänar det!

Fridens...

S

En manlig förkylning eller influensa har drabbat mig. Svettig och öm vaknade jag klockan fem på morgonen och trodde att jag var varm för att jag eldat för mycket i kaminen och öm för att jag somnat på soffan. När jag reste mig för att ta lite att dricka uppenbarade sig en annan sanning för mig. Det kändes som om jag gjort fyra träningspass på kickboxningen på en dag och gått många hårda ronder mot någon i Mike Tysons storlek.

Jag har kört barn till och från dagis idag men mycket mer har jag inte fått gjort. Några korta turer med hundarna har jag klarat av och som tur är fanns det en stol i trädgården att sitta på under tiden.

Ett stort tack till min älskade som servat mig med dricka, alvedon och glass. Du förgyller min vardag.

De sista alvedonen har börjat verka och jag är inte riktigt lika döende som jag var för några timmar sen så nu ska jag lägga på några klabbar i spisen och sen klättra upp för trappan till sängen. Förhoppningsvis vaknar jag på ett något mer behagligt sätt imorgon. Är jag något piggare då så ska jag stoppa in isolering ovanpå badrumstaket och lägga ett golv där så min käre kusin har någonstans att sova när han tittar in nästa gång. Vi får se hur det blir.

På återseende!

S

Så var det söndagskväll igen. Ytterligare ett arbetspass avslutat i det lilla huset i skogen. Jag har ju bara jobbat det enda passet på hela helgen så det är inte därför jag är trött förstås. Nej, denna helgen har jag och min älskling levt något av ett nomadliv.

Det började på fredagen med att ta emot svärföräldrarna som skulle vara hus,hund och barnvakt. Sen bar det iväg till första anhalten som var hemma hos goda vännen C i byn alla tror att träskor kommer ifrån. Där hann vi lagom dricka en kopp kaffe innan vår skjuts dök upp vilt tutandes utanför på gatan. En lagom lång men ganska förvirrad biltur tog oss till de mörka furuskogarna i gränslandet mellan Lunds och Sjöbo kommun. Man tänker att är så nära civilisationen kan det ju inte finnas några mörka skogar men jag kan upplysa om att oavsett hur gles en skog är så blir det kolsvart på skånska landsbygden när gatlamporna tagit slut. Nu skulle det ätas och drickas gott med de inte längre så nya vännerna från jobbet och så blev det. En hejdundrande god middag och mycket trevligt sällskap och sen på småtimmarna var det dags att åka tillbaka men inte hem. C hyste oss över natten och dagen efter tog vi oss till vår lilla koja i Änglamarken för att hälsa på familjen några timmar innan det var dags för avgång igen. Denna gången leder oss vägen till Vellinge och en av mina äldsta vänner och hans familj.

Väl där upprepas succén från föregående kväll men denna gång med tre rätters meny och massor av godis i min smak. Cognac, whiskey och kaffe är ungefär vad som krävs för att göra middagsavslutningen till ett crescendo i mitt tycke.

När jag nu sitter här på söndagsnatten och konstaterar att det är för kallt och blåsigt ute på trappan för att sitta där och fundera är det några tankar som slår mig...eller snarare kommer till mig när jag sitter och tittar in genom glasdörrarna på vår stora kamin bakom vilka den småländska björkveden knastrar långsamt. Jag är tydligen en omtyckt man... Det verkar kanske tokigt i läsarnas ögon att jag själv skriver att jag tror att jag är omtyckt. Detta påståendes innehåll är långtifrån något jag är säker på men ändå börjar känslan av att tro på den tanken växa sig större och större.

Jag har i mitt vuxna liv omgett mig med på tok för många människor som allt för ofta talade om för mig vilken misslyckad man och människa jag är och var och att jag inte klarar någonting jag tar mig för. Hör man det i tillräckligt många år så har jag förstått att det är lätt att börja tro på vad dessa allvetare säger och så småning om kanske det blir ett självförverkligat faktum att det verkligen är så. Nu begav dig sig som så att jag bröt brutalt upp ifrån den situationen med hjälp av minst flera stycken vänliga människors stöd.

De tre år som följt detta uppbrott har varit en känslomässig berg och dalbana som har fått allt lägre toppar och grundare dalar och som nu verkar plana ut. Många, många "goda" vänner har försvunnit på vägen. Först tyckte jag det var oerhört ledsamt men har insett att de aldrig var mina vänner mer än på ytan. De var mer intresserade av intrigerna omkring mig än av mig som person. Jag tillbringade nästan ett år efter uppbrottet med att undra hur det kunde komma sig att jag var en så värdelös person och kunde inte komma på en enda ledtråd till ett svar på det.

Det som inträffat denna helgen har gett mig en klar bild. Eller ja, lite tydligare i alla fall.

Från tiden innan uppbrottet har jag några nära och riktigt goda vänner kvar och dem är jag evigt tacksam för vill jag säga så de inte känner sig bortglömda men dessa två dagarna har jag spenderat med människor jag kände INNAN jag började leva det livet som ledde till uppbrottet OCH dem jag lärt känna efteråt. Det lustiga är att de nya vännerna har samma uppfattning om mig som de har som kände mig för tjugofem- trettio år sen. Absolut mest fantastiskt med den insikten är ju att dessa härliga människor ändå vill vara mina vänner och att de tycker om mig för den jag är och faktiskt talar om för mig då och då att jag är en bra man. Inbilla er nu inte, kära läsare, att de bara säger bra saker om mig hela tiden. Nej då! Som riktigt goda vänner kan de ibland ge mig en "känga" och belysa mina brister med men den viktiga insikten för mig är att de trots mina brister tycker om mig ändå.

Det är en skön känsla som jag tänker vårda och hålla hårt i när jag lägger mig för att sova denna sena natt bredvid kvinnan som snart tar mitt efternamn till sitt.

Jag lämnar Er här med ett löfte om att någon dag recitera en dikt på min blogg.

God natt, -morgon, -middag, -kväll

Ha en bra en!

S