Idag har jag varit och avlagt kunskapstest för en utbildning jag vill gå. Det kändes himla bra när jag satt där men så här i efterhand är jag osäker... Jag tänker för mycket emellanåt. Då far tankarna precis som de vill och sällan till samma ställe som jag vill. Om det gick så bra som jag trodde att det gjorde från början så finns det en chans att jag kan komma igång med min utbildning redan på måndag.

Å andra sidan ska jag göra högskoleprovet snart och det har ju gått bra förut så kanske öppnas det ännu fler möjligheter för mig. Livet bjuder mig hela tiden på överraskningar, vissa trevligare än andra, och det blir bara mer och mer intressant att vara Stefan.

Att upptäcka att jag är en person med rättigheter, och inte bara ett bihang som kan amputeras när jag inte passar in, är en relativt ny insikt. Jag är Pappa i dubbel bemärkelse då jag fått ett par fantastiska bonusbarn med på "köpet" när jag träffade min fru. Mina egna barn är vuxna och gör sina egna val och upptäckter nu. Hoppas livet ler mot dem som livet gjort mot mig de sista åren sen jag träffade min Ann-Sofie. De skapar sin egen framtid och den får jag betrakta lite grann från sidan.

Jag har slutat tro att jag BARA ska vara tacksam för att någon vill ge mig timvikariat med usel betalning och kommit fram till att jag faktiskt tillför något viktigt. Det har en av mina chefer upplyst mig om. Jag har valt att tro henne. Nu går jag mot nya äventyr och vem vet kanske tar de mig över haven.

Jag har länge gått omkring och undrat varför jag aldrig "blivit något" för att någon sa till mig att jag inte blivit det. Länge gick jag runt och planerade hur jag skulle gå till väga för att bli något större än vad jag är. Kanske blev jag det när jag insåg att jag är den jag är och inget annat. Inga masker, inga förställningar, ingen teater... Bara avklädd Stefan Bodström, naken inför livets utmaningar och för första gången sen jag var 18 år gammal går jag återigen leende mot det okända.

Jag är den jag var och inget annat. Jag är min fars son. Jag är äldre nu men jag är fortfarande ett barn (citat, Ulf Lundell ) och jag lär mig fortfarande om livet och människor och jag erkänner ödmjukt att även jag har brister och fel och att det gör mig mänsklig. Jag har förlåtit dem som gjort mig illa tidigare. Jag kämpar med att försöka förlåta dem som fortfarande utsätter min fru för vedervärdig telefonterror. Jag önskar att de som ringer henne kunde förlåta mig för vad de nu än anser att jag gjort som är så vidrigt att det kan rättfärdiga en tre år lång terror mot en oskyldig person.

Jag har hittat budhismen. Jag försöker lära mig mer om den. Det är en lära som tilltalar mig. Jag vet mycket men inte allt och jag vill veta mer. Det är mitt nya motto tror jag. JAG VILL VETA MER!

Jag vill veta mer om mer, om det mesta, mer om lite och kanske mer om allt!?

Av någon anledning skriver jag alltid blogg när klockan passerar 24,00. Det är kanske bara då jag finner den sinnesro jag behöver för att kunna samla min ständigt arbetande hjärna och focusera den på ett färre antal tankar åt gången. Meditativ musik på stereon och brasa i spisen och med dåligt samvete för att min fru får ligga och längta efter mig i en timma till när jag vet att hon önskar att jag kom direkt.

Funderar på hur man avslutar en blogg med ordet gitarrsolo.

Fantomen har tusen ögon och tusen öron