Den tjugonde april 1992 var en lika solig dag som det var idag här ute på landet. Då befann jag mig i malmö och på den tiden var min adress monbijougatan. Våren fullkomligt exploderade det året och jag minns att UMAS det året hade blåa hyacinter som blommade i alla rabatter. Den allergiska snuvan var ett faktum så fort jag klev utanför kvinnoklinikens dörrar men ett bestående minne är det. Inte på grund av allergin då förstås.

Min son skulle fylla tre år det året och nu föddes min dotter. Världen var full av möjligheter och livet log mot mig.

"Så är du plötsligt 19 år, kan nån förstå hur åren går..." sjöng Afzelius när han levde. En vacker text tillägnad någon av hans dötrar. Jag har ingen sång till min.

Den dagen och många därefter har skänkt mig mycket glädje och lycka och jag lever på minnet av dem.

Ett flickebarn föddes denna dag. Må hon leva länge och bli lycklig!

Ett grattis susar genom vinden på platsen där hennes far borde fått stå...

Fantomen är död, Länge leve Fantomen!

BOM chackalacka tack o hej!