Så var det söndagskväll igen. Ytterligare ett arbetspass avslutat i det lilla huset i skogen. Jag har ju bara jobbat det enda passet på hela helgen så det är inte därför jag är trött förstås. Nej, denna helgen har jag och min älskling levt något av ett nomadliv.

Det började på fredagen med att ta emot svärföräldrarna som skulle vara hus,hund och barnvakt. Sen bar det iväg till första anhalten som var hemma hos goda vännen C i byn alla tror att träskor kommer ifrån. Där hann vi lagom dricka en kopp kaffe innan vår skjuts dök upp vilt tutandes utanför på gatan. En lagom lång men ganska förvirrad biltur tog oss till de mörka furuskogarna i gränslandet mellan Lunds och Sjöbo kommun. Man tänker att är så nära civilisationen kan det ju inte finnas några mörka skogar men jag kan upplysa om att oavsett hur gles en skog är så blir det kolsvart på skånska landsbygden när gatlamporna tagit slut. Nu skulle det ätas och drickas gott med de inte längre så nya vännerna från jobbet och så blev det. En hejdundrande god middag och mycket trevligt sällskap och sen på småtimmarna var det dags att åka tillbaka men inte hem. C hyste oss över natten och dagen efter tog vi oss till vår lilla koja i Änglamarken för att hälsa på familjen några timmar innan det var dags för avgång igen. Denna gången leder oss vägen till Vellinge och en av mina äldsta vänner och hans familj.

Väl där upprepas succén från föregående kväll men denna gång med tre rätters meny och massor av godis i min smak. Cognac, whiskey och kaffe är ungefär vad som krävs för att göra middagsavslutningen till ett crescendo i mitt tycke.

När jag nu sitter här på söndagsnatten och konstaterar att det är för kallt och blåsigt ute på trappan för att sitta där och fundera är det några tankar som slår mig...eller snarare kommer till mig när jag sitter och tittar in genom glasdörrarna på vår stora kamin bakom vilka den småländska björkveden knastrar långsamt. Jag är tydligen en omtyckt man... Det verkar kanske tokigt i läsarnas ögon att jag själv skriver att jag tror att jag är omtyckt. Detta påståendes innehåll är långtifrån något jag är säker på men ändå börjar känslan av att tro på den tanken växa sig större och större.

Jag har i mitt vuxna liv omgett mig med på tok för många människor som allt för ofta talade om för mig vilken misslyckad man och människa jag är och var och att jag inte klarar någonting jag tar mig för. Hör man det i tillräckligt många år så har jag förstått att det är lätt att börja tro på vad dessa allvetare säger och så småning om kanske det blir ett självförverkligat faktum att det verkligen är så. Nu begav dig sig som så att jag bröt brutalt upp ifrån den situationen med hjälp av minst flera stycken vänliga människors stöd.

De tre år som följt detta uppbrott har varit en känslomässig berg och dalbana som har fått allt lägre toppar och grundare dalar och som nu verkar plana ut. Många, många "goda" vänner har försvunnit på vägen. Först tyckte jag det var oerhört ledsamt men har insett att de aldrig var mina vänner mer än på ytan. De var mer intresserade av intrigerna omkring mig än av mig som person. Jag tillbringade nästan ett år efter uppbrottet med att undra hur det kunde komma sig att jag var en så värdelös person och kunde inte komma på en enda ledtråd till ett svar på det.

Det som inträffat denna helgen har gett mig en klar bild. Eller ja, lite tydligare i alla fall.

Från tiden innan uppbrottet har jag några nära och riktigt goda vänner kvar och dem är jag evigt tacksam för vill jag säga så de inte känner sig bortglömda men dessa två dagarna har jag spenderat med människor jag kände INNAN jag började leva det livet som ledde till uppbrottet OCH dem jag lärt känna efteråt. Det lustiga är att de nya vännerna har samma uppfattning om mig som de har som kände mig för tjugofem- trettio år sen. Absolut mest fantastiskt med den insikten är ju att dessa härliga människor ändå vill vara mina vänner och att de tycker om mig för den jag är och faktiskt talar om för mig då och då att jag är en bra man. Inbilla er nu inte, kära läsare, att de bara säger bra saker om mig hela tiden. Nej då! Som riktigt goda vänner kan de ibland ge mig en "känga" och belysa mina brister med men den viktiga insikten för mig är att de trots mina brister tycker om mig ändå.

Det är en skön känsla som jag tänker vårda och hålla hårt i när jag lägger mig för att sova denna sena natt bredvid kvinnan som snart tar mitt efternamn till sitt.

Jag lämnar Er här med ett löfte om att någon dag recitera en dikt på min blogg.

God natt, -morgon, -middag, -kväll

Ha en bra en!

S