Det finns säkert många i landet och övriga världen som liksom jag lämnat ett trasigt och ganska sjukligt förhållande bakom sig. Vissa klarar det bättre än andra. Personligen var jag trasig en lång tid efter och det krävdes kraft och hjälp ifrån andra för att komma tillbaka på banan. Jag är skyldig många ett tack, ett stort tack för det.

Andra människor i min närhet har ägnat sig åt intrigerande och opportunism och har på så vis inte bara svikit mig som vän utan även min före detta fru och står således inte särskilt högt i kurs hos mig men jag har gått vidare och skriver endast om dessa företeelser i mitt tidigare liv när någon via telefon, sms eller blogginlägg, påminner mig om dessa.

Något jag skrev i min förra blogg väckte ont blod hos flera. Jag har fått inlägg och försvarstal för en specifik person som jag inte nämnt vid namn eller ens antytt vem det är. Den personen behöver verkligen inte försvaras för det klarar den personen utmärkt själv. I vilket tillstånd den personen befann sig vid det specifika händelseförlopp jag beskrivit eller vad som föranledde omtalad olycka har jag inte gått in på i detalj. Jag skulle kunna göra det! Och jag skulle kunna göra det utan att skämmas det minsta med tanke på vad som FORTFARANDE pågår men som jag, nittionio av hundra dagar, oftast klarar av att ignorera.

Vid tillfället när det omskrivna olycka skedde var jag, som någon påpekar, först på plats. Detta TROTS att jag hade all anledning att låta bli. Jag är av naturen sådan att jag inte lämnar människor i sticket när de sitter riktigt illa till. Jag har inte ens förväntat mig ett tack.

Jag jobbar extremt hårt på att inte vara arg. Skulle jag ägna mig åt att vara arg för alla oförätter jag som så många andra råkar ut för skulle jag inte göra annat än att gå omkring och vara arg. Däremot är jag förbannat trött på att aldrig få vara ifred. 

Att ALDRIG få två dagar i rad då inte någon påminner mig om, eller talar om för mig, vad som skrivs om mig på facebook eller vad en eller annan person nyligen sagt om mig. Uteblir dessa rapporter så kan man ge sig fan på att telefonen ringer och så har någon, som säger sig stå mina barn eller min före detta nära, något elakt att säga om min nuvarande fru. En följd av detta beundrasvärt ihärdiga men fula beteende är att jag inte vågar eller orkar ha kontakt med mina barn ens om de skulle vilja det vilket jag i dagsläget starkt betvivlar.

Ensamhet har jag upplevt!

Det har jag upplevt under min uppväxt så fort min far inte var hemma.

Ensamhet upplevde jag när min far dog och min enda nära släkting var lika oförstående inför min sorg som hon var känslomässigt otillgänglig när jag var barn.

Ensamhet upplevde jag de sista fem-sex åren i mitt tidigare äktenskap.

Kanske kommer jag att uppleva ensamhet igen, vem vet?

Kanske blir det när min älskade fru ger upp och inte längre klarar trycket från den "påhittade" anonyma telefonisten som vräker ur sig "sanningar" om mig och elakheter om henne.

Kanske blir det tidigare än någon av oss tror...eller inte.

Det är väl själve fan om man inte får ge uttryck för vad man känner, tycker och tänker när man gång på gång blir kränkt.

Vad gäller mina barn och huruvida de blir glada av att läsa vad jag skriver här eller inte är inte en oviktig fråga.

Mina barn är vuxna nu.

De har genomlidit många bråkiga nätter och dagar. Ibland har det berott på mig och ibland på någon annan. Detta hoppades jag skulle få ett slut om jag avbröt äktenskapet med en människa som uppenbart var lika skadlig för mig som hon ansåg att jag var för henne.

Jag hade fel. Det tilltog och det har inte tagit slut än. Den enda skillnaden är att så många fler utkämpar ett slag som jag inte ens anser att jag är delaktig i längre. De slår dessutom mot några som inte ens var med på den tiden.

Illa, illa, illa.

Mina barn och jag har idag INGEN kontakt med varandra. I det ena barnets fall har jag ett hum om vad det beror på men i det andra barnets fall måste jag erkänna att jag inte har en aning. Jag kan dessutom inte ta reda på det heller då jag varken har telefon nummer till det barnet eller e-postadress eller ens en gatuadress. Vidare har jag bestämt mig för att jag inte längre konverserar med någon av dem, om de mot förmodan skulle "höra" av sig, via mail eller sms.

Det är så lätt att gömma sig bakom text. Då behöver man på något vis inte ta ansvar för att det man säger har effekter på motpartens känslor. Det vill jag sätta stopp för och därför tänker jag vänta på ett telefonsamtal. Jag kanske får vänta tills jag dör och då har ju både jag och barnen förlorat en stor bit av oss själva men då de valt att inte ha kontakt med mig får jag respektera det.

De är som sagt vuxna.

Huruvida jag vunnit på lotto eller inte är ovidkommande. Jag bor på landet långt ifrån affärer och arbetsplats och pendlar flera mil om dagen. Om jag betalt bilen med vinst från lott eller lån från bank eller om någon som anser mig godhjärtad nog bestämt sig för att hjälpa mig köpa den här bilen spelar föga roll.

Kontentan är att jag behöver en bil och kan inte lägga tusentals kronor på att laga en bil om och om igen för att den kanske ska fungera.

Jag är glad åt att jag för första gången i mitt liv kan få lov att äga en helt fungerande bil som jag kanske inte behöver oroa mig för om den tar mig hela vägen till jobbet eller bara halvvägs.

Jag är förbannad.

Jag är förbannad på att människor har så jävla svårt att acceptera att jag får vara glad och lycklig ibland. Att jag tycker att det finns en ljusstrimma i mitt liv...

Är det så att min glädje ger andra människor rätten att kommentera det spydigt eller ge mig fingervisningar och nässkrivningar då lever jag fan i mig hellre ensam!

Tro mig, jag klarar det för jag har funderat länge och pratat med många, både proffesionella och amatörer, och jag har inget idag som jag behöver skämmas för eller be om ursäkt för. Alla har vi gjort misstag men tydligen har människorna i mitt tidigare liv bestämt sig för att jag ska få äta upp mina för evigt oavsett om jag var skulden till dem eller inte.

DET RÄCKER NU!

VÄNLIGEN MEN BESTÄMT.

STEFAN BODSTRÖM

 

Ann-Sofie

6 februari 2010 12:35

För mig ter det sig väldigt klart älskling, och vi är många som har samma känsla.
Plötsligt har du ett liv som du inte ens hade tidigare. Du lever ett lungt, städat, svenssonliv med möjlighet att bo fint, resa, köpa ny bil, äta ute med din fru osv osv.
Kanske passar det olyckskorparna bäst om du lever som när jag mötte dig i ett hus som såg ut att vara glömt av Gud, med tre hundar som saknade vett, utan pengar och utan möjligheten att leva just det livet du själv vill leva.
Vi som har följt din väg mot ditt friska liv ser att du har kämpat för att komma hit, det trillade inte över dig en dag.

Jag tror att det sticker i ögonen på många som säkert skulle vilja leva som du gör idag. Och det är en smula typiskt svenskt att drabbas av avundsjuka.
Vad de missar är att vi är två generösa personer som gärna delar med oss men då måste de själv välja att vara en del av vårt liv. Vi har slutat att truga, både barn och vuxna.

Sträck på dig Stiffe, njut av ditt liv som du har skapat.
Njut av dina möjligheter.
Njut av att du inte längre sitter i en skuldhärva och att du faktiskt har ett liv som du själv styr över, HELT OCH HÅLLET!

Och grattis till nya bilen! Även om den nu står på mig...så kanske är det mig de ska gapa på som har köpt en bil! Ja usch och ve för män och kvinnor som har en bra ekonomi och som inte skäms över det ;)

Älskar dig, härifrån till sjärnorn och tillbaka!

http://mittinnersta.bloggagratis.se

 

lenic.1@hotmail.com

22 februari 2010 23:44

Jag blir ledsen när jag läser det du har varit med om...tycker att det är hemskt...jag har också varit med om en del...men inte som du...att det ska fortsätta...när man skiljt sig...låt det vara så....gå vidare o låt den andra partnern gå vidare...o fortsätta sitt liv....o leva...hade jag inte haft barnen när vi separerade så hade inte jag suttit här nu.
Men det är bra ...du har ändå klarat dig bra...du har en helt underbar fru...som älskar dig över allt annat...o barnen...du finns för dem o tvärtom...det är ditt liv nu.
Ha det gott..
Kramar
Lena

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja... Vad ska man säga.   Det finns ju alltid en risk, eller flera, med att lufta sina tankar och känslor på det här viset. Offentligt. Det är ju inte alla som håller med mig. Det är inte ens något jag förväntar mig. Det är ändå intressant ...

Så ligger jag på soffan igen.... Det är söndag och lugnet sprider sig om än tillfälligt. Veckan som gått och veckan som följer är fyllda av måsten och borden. Stort jobb, långt hemifrån och mycket som ska ordnas och förberedas.   Samtidigt ...

      Det fanns en gång en "flicka" som var så himla förälskad i sin man. Politiskt engagerad var hon med.... Sosse var hon visst. Tills "flickan" åkte lite rutchkana på några regnbågar. I slutet på den regnbågen stod en annan "flicka" som...

Länge sen jag skrev här.... Livet tar ibland ovanliga vändningar. Jag blev egen företagare först med café och sen med smide och montage... Det första gick mindre bra och det andra tar verkligen fart. Jag har tidigare skrivit om min förra skilsm...

Nu är det jul igen... Tog mig en titt på statistiken innan jag bestämde mig för att skriva. Konstant samma fyra som håller koll på om jag skrivit något nytt... Hej på er och god jul! Kanske dags att skaffa sig ett nytt intresse!?   Även Fanto...