Lagom hemma från sanslöst varma, underbara, trevliga Egypten ligger jag här i soffan och lyssnar på stormvindarna som viner runt knutarna på vårt underbara lilla hem i Änglamarken. Snön ligger tjock över landskapet kring vår by och hundarna ligger på golvet framför vedspisen och värmer sig.

Igår firade jag och min älskade lilla fru ettårig bröllopsdag och livet ler emot mig.

Just nu ligger hon i sängen där uppe och pluggar. Hon är himla duktig lilla Fru Bodström.

Det spökar i mitt hus... Eller ja, där jag befinner mig. Ibland när jag går förbi ett fönster eller en spegel eller ser på någon filsnutt eller foto från semestern så ser jag en person som jag vet inte har varit eller är där. Jag ser min far överallt tycker jag. Jag inser naturligtvis att jag delvis gör det för att jag saknar honom oerhört mycket trots att det är tio år sen han lämnade detta livet bakom sig.

Jag börjar inse att jag har en del likheter med honom och kanske är det mig själv jag ser. Hur som helst är han saknad och jag inser allt oftare vilken idiot jag var som kastade bort flera år på att vara bitter, för att "glädja" någon annan, och lät bli att träffa honom. Lyckligtvis ändrade jag på det och fick min tid med honom innan han försvann. Men den tiden var alldeles för kort.

Jag slutar nog aldrig riktigt att sörja min far men jag börjar förstå att han ändå är med mig genom livet på något vis. Han finns där omkring mig, i mig, och jag glädjer mig åt att kunna känna hans närvaro.

Jag är tillfreds och jag tror att han ler när han ser mitt liv idag. Det är en skön känlsa.

Nu är det dags att smyga upp för trappan till sängen igen... klockan ringer redan halv sex på morgonen nu för tiden.

God natt och kör försiktigt på vintervägarna!

"Ibland tar Fantomen av sig kläderna och sover som en vanlig man"