Nja, kan man fortfarande vara sjuk när man faktiskt är behandlad för åkomman? Jo, jag antar det men jag är underbehandling och det blir bättre och bättre....inbillar jag mig. Armen gör inte riktigt lika ont längre. Inte den vänstra i alla fall. Häromdagen när jag var inlagd så satte de en "droppnål" igen. Denna gången i höger arm och tro det eller ej men den ådran har nu svullnat upp och gör ont den med. Det är ju förstås ingen risk att det blir en ny propp nu när jag äter så mycket blodförtunnande.

Oavsett smärta i armen eller inte så är det inte mycket jag orkar för tillfället. Jag känner att kraften finns där men jag kommer inte riktigt igång... Tror jag har en smula ångest. Jag känner inte direkt att jag är rädd för att dö men visst påminns man om sin dödlighet vid ett sånt här tillfälle.

Jag vet inte om ångest är rätt uttryck. Stress känns mer riktigt. Stress för att jag är borta från jobbet. Stress för att jag inte riktigt vågar ge mig på de renoveringsarbeten som jag skulle behöva ha klara innan bröllopet. De kommer att bli klara för jag vet att om jag ber om hjälp så får jag den av de som står mig nära.

Så annorlunda saker kan vara när man verkligen bryr sig om varandra!

Nåja. Nu ska jag vingla uppför trappan till mitt sköna sovrum och förhoppningsvis behöver jag inte stirra så många minuter i taket innan jag somnar.

God natt.