Blogg, blogg, blogg.... Skriver ibland för att tankarna inte riktigt får plats i huvudet. Det händer ofta...

Någon ifrågasatte häromdagen vilka utbildningar jag har och vilka jag slutfört. Personen ifråga ville göra klart för mig att jag inte var tillräckligt intelligent att föra ett samtal med denne eftersom jag inte slutfört en högskoleutbildning jag en gång påbörjade. Hur förklarar jag då för denna unga människa att anledningarna var många till att det blev som det blev. En av dem var att yrket som utbildningen skulle leda till var något jag kände att jag inte skulle kunna tänka mig att sysselsätta mig med resten av mitt yrkesverksamma liv. När jag kom till den insikten var det för sent att göra något åt saken. CSN är en stor anledning till att jag inte återgått i studier plus att jag vid den tiden i mitt liv hade två, ganska små barn att ta hand om. Jag vet att massor av ensamstående människor klarar av detsamma gallant men det fanns andra faktorer som spelade in och jag vill helst inte gå in på detaljerna kring dessa.

Hur som helst så mäts numera min intelligens i vilka utbildningar jag slutfört och vad jag "blivit" ifråga om yrke.

Min väg genom livet är inte rak. Den är som man säger om den kristna gudens vägar, outgrundlig. Jag halkar fram och tillbaka, hit och dit, på livets till antalet oräkneliga bananskal.

Jag är pappa, servitör, bartender, stuntman, kickboxare, elevassistent, lärarvikarie, före detta sjuksköterskestudent, vän, ovän, irriterande, gitarrist, disträ, sångare, personlig assistent, irriterande, vårdare, älskare, förlovad och snart gift för andra gången i mitt liv och framför allt en man med känslor.

Vad definierar en man??

Hans avgångsbetyg?

Hans prestationer på en arbetsplats?

Hans fåtal felaktiga beslut som förälder?

Jag kan fortsätta rada upp liknande frågor i det oändliga...

Kan det kanske vara så att man är summan av allt det man varit med om så här långt i livet!? Kanske är det viktigt att försöka se den stora bilden av människan och inte bara stirra sig blind på enstaka händelser i ett ganska kort liv.

Mycket har hänt med mannen som heter Stefan, och som plötsligt skriver blogg, de sista tre åren. Jag har gått från äktenskap i förtvivlan utan någonstans att ta vägen. Trots en skakig början tycker jag att jag på min omgivning kan avläsa att jag hittils klarat mig ganska bra. Jag har skapat mig ett nytt hem. Jag har träffat en ny kvinna. Trots mitt bittra beslut att ALDRIG mer ingå äktenskap efter det förra måste jag ödmjukt erkänna, som så många som förmodligen sagt samma sak som jag, att jag hade fel när jag sa så. Varför ska jag neka mig själv det som gör livet värt att leva. Kärlek.... Jag ska gifta mig med kvinnan jag lever med och jag önskar innerligt att jag fick dela det med alla som står mig nära. Märkligt nog är den som är längst ifrån mig den som faktiskt är mig närmst på nätterna när jag grubblar över hur, vad och varför jag gör det jag gör när jag gör det jag gör. Pappa, Leif, min hjälte som togs ifrån mig alldeles för tidigt.... När vi precis börjat lära känna varandra på allvar. En så bitter förlust men med så många lärdomar att ta till sig.

Livet är för kort för att skjuta upp sådant som vi mår bra av eller för att låta oss stoppas av rädsla och tvekan.

För två år sedan när jag var eländig och ensam och tyckte synd om mig själv blev jag bjuden av en gammal vän att följa med på kräfskiva. Den första kräftskivan jag då varit på på femton år. Det var förstås oerhört trevligt men den natten och dagen efter när jag vaknade på vännernas soffa misslyckades jag totalt med att i ord uttrycka min tacksamhet över en så enkel sak som att de/ han fortfarande var min vän trots år av tystnad. Häromdagen rättade jag till mitt misstag då samma vänner denna gången var på kräfskiva i mitt hem. Smått berusad och inte lite sentimental och med stor koncentration för att inte tårarna skulle börja rinna och jag likt Helena Bergström skulle stå där och snora och snörvla tror jag i alla fall att jag fick fram mitt budskap. Hmm. Det blev ett litet sidospår där men det var viktigt för mig att få skriva av mig det. Jag tror att jag försöker säga att livet är för kort för att slängas bort på att gräva ner sig i bitterhet och självömkan och att man ska ta vara på och vårda de vänskaper man har. Fan bara att det skulle ta mig 39 år att bli så stark i själen att jag kan både säga det i tal och skrift och stå för det utan att låta någon styra mig i en annan riktining.

I natt känns det som om jag skulle kunna sitta här och bli djupare och djupare så jag drar i nödbromsen och låter "tanketåget" tvärnita i sina spår... Här mitt emellan stationerna kliver jag av inatt. Nu ska jag sitta på min trappa en stund och titta på ovädersmolnen som gjort himlen så svart att gatlyktorna utanför verkar tappa förmågan att lysa upp den lilla fläck av asfalt de hänger över och någonstans där i mörkret ska jag föreställa mig att min far står och tvinnar sin mustasch och ler när han ser mig.

"Berusning ska nalkas med behag!" Leif Bodström

God Natt kära vänner