Det kan bli lite hur som helst med texten ikväll eftersom jag stoppat i mig en del värktabletter till följd av att jag blokerade med benet när min motståndare "petade" på mig med sin fot idag på kickboxningsträningen.

Hans spark var så lös att jag inte var säker på att den faktiskt träffade mitt ben och jag satte ner foten, jabbade några gånger mot honom med min vänster och när jag sen sätter ned min vänstra fot, för att jag tänkte skicka iväg den andra mot den enorma luckan min käre motståndare lämnat mellan sin armhåla och sin höft, märker jag att jag inte kan stödja på benet.

Efter att ha kylt benet en stund och sedan lindat om låret med mina handlindor och senare inmundigat värktabletter, lagt benet i högläge i min sköna soffa och tittat på en romantisk komedi tillsammans med min lätt snusande, läs snarkande, älskling så kunde jag till sist linka bort till datorn på min väg upp till sovrummet och skriva några rader till er kära läsare.

Som vanligt vid den här tiden på natten sitter jag och tänker och nu inför stundande bröllop tänker jag naturligtvis på att jag önskar min far var med. Precis som jag önskar att mina barn finns där med mig. Vi får se hur det blir med det.

Min far var en klok man och han var synnerligen lätt att älska...

Han var också en bohem, tjurskallig, rörig, kvinnotjusare, festprisse, arbetsnarkoman, sov länge på dagarna och var uppe halva nätterna. Ibland hela nätterna och ibland kom han inte hem efter jobbet och var borta i flera dager. Han måste ha varit näst intill omöjlig att leva med! Men trots detta en älskad far och en älskad man.

Det som glädjer mig, eller skrämmer mig, är att människor som kände honom säger att jag blir allt mer lik honom för varje år som går. På så vis är han ju med på min nya resa. Förlåt, Ann-Sofie, för mina avigsidor. Jag är säker på att de vid flertalet tillfällen även i framtiden kommer att reta gallfeber på dig och tack för att du älskar mig ändå!

Nu, kära vänner, känner jag lite yrsel och det innebär att tabletten faktiskt verkar och att jag inte inbillar mig att smärtan i låret är en smula lindrad. Nu tar jag med andra ord tillfället i akt och släpar min trötta lekamen uppför trappan, till sovrummet, där en ganska tålmodig kvinna väntar på denna man som även han är uppe halva eller hela nätter ibland.

Fantomen sover aldrig!