Ja, jädrar vad tiden går!

Nyss var det den 20/4 och nu har plötsligt nästan hela sommaren gått. Tid är en märklig företeelse som påverkar mig ganska lite bortsett ifrån att det finns för lite av den på ett dygn. För ett tag sen var jag 19, precis som min dotter är nu, och nyss fyllde jag 41. Två barn och en jädra massa föräldramöten han det bli där emellan. Föräldramötena fortsätter i och för sig med goa, fina bonusbarnen som förgyller min vardag varannan vecka. De kom i fredags och på lördagen hade vi en heldag tillsammans i malmö och såg på bio och åt godis och hamburgare efter Fru B´s avslutade träningspass. En härlig dag med barnen och en fantastisk och målmedveten fru.

Söndagen mötte mig med strålande solsken här i Änglamark och efter diverse turer, med kusin D till Ystad för diverse inköp, åt vi middag tillsammans för att sedan gå ut och riva ned hängrännor och skrapa färg så vi kan göra huset lite finfint på utsidan med. Här inne är det mysigare än någonsin. Äntligen ser livet ut som jag önskat.

Under sommaren har jag hunnit bli färdig med min utbildning och dessutom skaffat mig en anställning. Svetsprov är lagt och nu väntar jag bara på röntgensvar som ska tala om ifall jag lyckats.

Jag har kommit långt sen jag var nitton år och sidospåren har varit många. Under många år blev jag så övertygad av min omgivning, om vem de ville att jag skulle vara, att jag helt glömde bort vem jag är. Många gånger fick jag frågan var den Stefan fanns och till slut blev jag utskälld för att inte vara den jag var när jag var nitton. Tacka fan, och gudskelov, för att jag inte är lika dan när jag nu faktiskt var 16 år äldre!

Det har tagit tid. Det har varit en lång resa, både inre och rent fysisk men allt fler pusselbitar faller på plats hela tiden och jag är en lycklig man. Lycklig för allt stöd jag fått av min familj under resans gång.

Stort tack till min söta fru och hennes föräldrar som gjort så mycket för mig och som hela tiden accepterat mig för den jag är och möter alla förändringar som sker med respekt och glädje.

Klockan är sen och det är dags för den här smeden att smyga upp till lärarkandidaten och sova tätt intill. Imorgon ringer klockorna redan 05 och småttingar, som inte är så små längre, ska köras till skolan innan arbete och högskolestudier startar.

Fantomen smyger tystare än djungelkatten!

Bloggen är igång igen. Kanske sporadiskt till en början men dock igång.

Den tjugonde april 1992 var en lika solig dag som det var idag här ute på landet. Då befann jag mig i malmö och på den tiden var min adress monbijougatan. Våren fullkomligt exploderade det året och jag minns att UMAS det året hade blåa hyacinter som blommade i alla rabatter. Den allergiska snuvan var ett faktum så fort jag klev utanför kvinnoklinikens dörrar men ett bestående minne är det. Inte på grund av allergin då förstås.

Min son skulle fylla tre år det året och nu föddes min dotter. Världen var full av möjligheter och livet log mot mig.

"Så är du plötsligt 19 år, kan nån förstå hur åren går..." sjöng Afzelius när han levde. En vacker text tillägnad någon av hans dötrar. Jag har ingen sång till min.

Den dagen och många därefter har skänkt mig mycket glädje och lycka och jag lever på minnet av dem.

Ett flickebarn föddes denna dag. Må hon leva länge och bli lycklig!

Ett grattis susar genom vinden på platsen där hennes far borde fått stå...

Fantomen är död, Länge leve Fantomen!

BOM chackalacka tack o hej!

Nyss hemkommen från min praktikplats ligger jag här på soffan och förundras över vissa människors småaktighet.

Jag har under lång tid efter min skilsmässa undvikit vissa platser i Malmö för att inte stöta ihop med vissa människor och på så vis förarga dem. Jag insåg långt om länge att jag då även valde bort att träffa många av mina vänner som när de går ut går till just en av dessa platser och att jag då blir lika begränsad av att inte gå dit som jag var i mitt tidigare äktenskap.

Eftersom terrorn, som jag nämnt i tidigare bloggar, mot mig och min fru aldrig riktigt avtagit även om vi låtit bli att blogga om vissa saker eller låtit bli att visa oss i Malmö har jag nu bestämt mig för att inte ta hänsyn till dem mera. Malmö är både min och min frus födelsestad och vi älskar att vara där med våra vänner.

Lika så får det vara slut på att undvika att skriva om vissa saker bara för att ett fåtal personer inte uppskattar vad vi skriver. Tycker de inte om våra blogginlägg kan de ju helt enkelt låta bli att läsa dem men de verkar vara helt besatta i att lusläsa vad vi skriver för att sedan skriva ogrundade, elaka kommentarer som faktiskt har ganska lite med blogginnehållet att göra. Bittra människor som verkar ha alldeles för lite att göra på sin fritid som verkar uppta alltför stor del av deras dygn.

Vad är det för typ av människa/ person som ständigt anser sig nödd och tvungen att "kasta skit", förnedra och vara elak men som aldrig någonsin kan skriva under med sitt namn eller för den sakens skull ringa MIG istället för min fru med tanke på att det egentligen är mig de har problem med eftersom de påstår sig säga alla dessa elaka saker de säger bara för att de känner min dotter.

Nej så mycket civilkurage har inte sådana personer. De ger sig, likt schakaler i flock, istället på den som är mest tacksam att trakassera. Jävla fegisar rent ut sagt. Energitjuvar! Småfolk och parasiter är vad de är.

Hur som helst så har jag nu legat på soffan framför datorn alldeles för länge för ute i vår nu vackra österlenträdgård lyser solen starkt på verandan och min söta fru hade kaffet klart åt mig när jag klev in genom dörren. Så nu ska jag ta henne i handen och kaffet i den andra och kliva ut i vår lilla bit av Änglamarken och njuta av vårt underbara vårväder, vår finfina trädgård vid vårt underbara lilla hus i vårt underbara liv där nästan allt går precis som vi vill.

Tjingelingeling nu Bodström gå ut i vida världen....

häpp!

Än så länge verkar våren hålla i sig och något aprilväder verkar det inte vara tal om. Solen lyser på oss i vårt lilla hus och livet sprudlar i trädgården som blivit avsevärt mycket soligare sen fyra träd fälldes och nästa vinters vedförbrukning säkrades. Livet sprudlar på annat håll med då våra goda vänner i Lund fått tvillingar som vi var inne och hälsade på häromdagen. Inte utan att det väcks en liten, liten, liten längtan efter ett eget litet liv att ta hand om igen.

Mina egna är ju "vuxna" och utflugna ur boet och verkar ha det bra där de är men jag är ju fortfarande ung och älskade Fru B är ännu yngre. Ja ja den som lever får se.

Det finns ju redan två "små" i huset så en till skulle väl inte vara ställa till så mycket oreda i livet.

Just nu är vi ute på praktik båda två och får känna på hur det kommer att vara i våra respektive yrkesval och det går fantastiskt bra för oss båda även om sista veckan har fått kämpas igenom med hjälp av en stor mängd alvedon då vi båda drabbats av rejäla flunsaliknande förkylningar. Min är nog en aning manligare än fruns så den stackaren har fått ta hand om mig en del denna veckan men framför allt har hon nog varit ganska ensam då jag sovit mig igenom eftermiddagarna och kvällarna. Jag är nog skyldig henne ett ordentligt omhändertagande inom en snar framtid kan jag tycka. Hur som helst är hon en klippa och ljuset i mitt liv och värd all lycka hon kan få.

Nu är det alldeles för vackert väder för att ligga i soffan och skriva blogg så jag ska ta min kaffekopp och gå ut på bänken som står på framsidan och sätta mig i förmiddagssolen en stund.

Tjo hopp!

Fantomen sover aldrig... Inte jag heller verkar det som. Jag har en trasig tand som inget farmakologiskt preparat verkar bita på. Så då ligger jag här och lyssnar på musik och skriver blogg framför brasan som alltid sprakar och sprider skön värme i det lilla huset.

Emellanåt tittar jag in på lilla fruns blogg och ser efter vad hon tänker om saker och ting. Lilla frun kan man verkligen säga nu. Det är en fantastisk resa hon har gjort som vida överträffar vad någon annan jag känner har gjort. Oerhört många kilon har rasat det senaste året och den viljekraft som ligger bakom detta är beundransvärd. Medan mjuka toner från Pink Floyds "The division bell" fyller mitt huvud inser jag att mitt liv utvecklar sig i helt rätt riktning till slut.

Nog finns det tråkigheter i våra liv, precis som i alla andras, och ibland kanske mer än i andras av olika anledningar. Jag tror inte vi är unika på något sätt men just nu har vi det förbannat bra. Det syns ett fruktansvärt starkt ljus i slutet på en mörk tunnel som har varit väldigt lång. De som följt de få bloggar jag skrivit har nog förstått att jag tidigare levt ett liv där man inte släppte in människor i familjen för att det då skulle bli svårt att hålla fasaden uppe. Allt var inte så bra som jag medverkade till att få det att se ut som. Jag orkade dock aldrig lägga så stor energi på det som Hyasinth i skenet bedrar och kanske är det därför jag bestämt mig för att aldrig mer lura mig själv eller andra på det viset igen.

Livet är vackert och alldeles för kort för att hålla på med sådant.

Tyvärr är livet också fullt av människor som inte vill att man ska ha det bra eller som inte vill tro att det kan vara så bra. Förstår inte varför!? Förstår inte heller varför man inte kan säga det rakt ut till mig. Jag är en stor pojke och jag klarar av att höra andras åsikter.

Skänker en tanke till min vän Ibrahim i Egypten som lyckligtvis bestämt sig för att stanna på behörigt avstånd ifrån oroligheterna i Kairo. Kan inte vara lätt när resten av hans familj befinner sig betydligt närmre upproret.

Man inser plötsligt hur världsliga våra problem är här... Lite knapert ekonomiskt men vi har ju för sjutton inte ett potentiellt inbördeskrig att oroa oss för. Man inser hur jävla bra vi har det rent ut sagt.

Jag älskar mig fru och hon älskar mig. Vi bor himla bra och billigt. Min utbildning går framåt med stormsteg och snart har jag kanske en inkomst att räkna med. Nej, inte kanske... Snart HAR jag en bra inkomst. Det ska bli himla skönt. Kanske ett par turer till Finnmark eller Irak där de också behöver svetsare och betalar dem bra. Livet är fullt av möjligheter och jag tänker ta för mig av dem.

Önskar att de som anser sig vara mina fiender också får uppleva sån lycka.

Klockan springer som vanligt ifrån mig när jag ligger här och skriver ner mina tankar. En skön stund på dygnet när jag väl tar mig tid för det. Nu ska jag avsluta mitt skrivande för denna gången och sätta på lite mer Pink Floyd och dricka upp min cognac framför spisen innan jag smyger upp i sängen och kysser min fantastiska fru.

Sov sött där ute!

Hallå, hallå!

Välkomna till det nya året, 2011!

Året som än så länge lovar massor av möjligheter och som ligger framför oss som en outforskad värld som bara väntar på att bli upptäckt.

Jag har inte skrivit på ett tag men jag är ofta inne och tittar på min statistik för jag tycker det är lite intressant att se om någon verkligen är intresserad av att läsa det jag skriver. Oftast har jag en låg siffra. Ett ganska jämnt antal personer som tittar in då och då och läser antar jag. Men ibland så får jag en pik i statistiken och då undrar man ju följdaktligen varför. Det där förbryllade mig länge men så insåg jag, efter att jag blivit tipsad naturligtvis, att de där pikarna i besöksstatistiken inte alls beror på vad jag skriver utan snarare på vad någon annan skriver. Gud så tokigt.

Emellertid är det då så, som många förstått av tidigare bloggar, att jag haft ett minst sagt besvärligt uppbrott bakom mig och att den historian inte riktigt vill ta slut även om jag håller tyst i telefonväg och bloggväg och håller mig undan med en aldrig så låg profil.

Till saken!

Jag får då reda på att mitt ex börjat blogga och i direkt anslutning till hennes inlägg så drabbas min blogg av en "läsarstorm". För att vara mer precis så innebär det att ganska exakt sju läsare tittar in på min blogg utöver de vanliga besökarna som jag har ganska bra koll på.

Jag har ju tidigare nämnt att min relation till mina barn blivit milt uttryckt ansträngd efter den skilsmässan. Mer exakt skulle jag vilja påstå att relationen är obefintlig men det är inte mitt val. I mitt liv finns det plats för alla familjemedlemmar.

Hur som helst så bortsett ifrån en del antydningar i min föredettas blogg som var direkt riktade till mig kan man säga så tyckte jag att hennes liv, som hon beskriver det, verkar gå i rätt riktning till slut. Vad vet jag men det är så hon har skrivit. Det är ju jättebra! Jag kan bara grattulera. Hon och jag kommer aldrig att vara överens om vilka anledningarna var till att det gick som det gick eller varför det var som det var. Var och en vet i hjärtat vad som pågick och vad som hände och vad man väljer att säga till sina nya bekanta får man själv stå för. De som fanns där i vår närhet pratar fortfarande med mig och jag vet att jag inte har något att skämmas för eller att jag inte kunde gjort annorlunda.

Det riktigt tråkiga i den här trassliga historian är att jag nu har ett barn som anser att jag är död och att all kontakt ifrån mig är makaber. Döda ska ju inte höra av sig emellanåt! De döda ska ju vara tysta och framför allt ligga still. Det andra barnet har jag inte heller kontakt med och tystnaden därifrån kan jag bara tolka som ett behov av att ställa sig utanför alla intriger. Ett smart val. 

Oavsett vad som hänt tidigare så har jag alltid ansett att det finns få saker som är så vidriga att man aldrig mer tilltalar en människa vare sig det är en släkting eller en gammal vän och jag vet efter mycket självransakan att jag inte begått någon sådan vidrig handling.

Jag lämnar dörrarna öppna till mitt hem och mitt hjärta, likaså gör min fru, och de som känner sig oförrättade av mig är välkomna att prata med mig om vad som möjligen kan rättas till. Att älta det gamla kan ingen bli glad över i framtiden.

Många har önskat mig död av olika anledningar. Som tur är är de färre än dem som visat sig vara riktiga vänner. Kanske är det för att jag kan bli obekväm när jag känner att jag fått nog och säger ifrån. Jag har oerhört lång stubin men även min brinner ut och då säger jag vad jag tycker och då har jag oftast tänkt igenom saker ordentligt innan jag öppnar munnen.

Härifrån kan det i alla fall bara bli bättre. All lycka till dem som en gång stått mig nära, vare sig de vill veta av mig eller inte!

Jag lovade en gång att aldrig ge några nyårslöften igen och det har jag hållt i 20 år nu men OM jag hade gett ett så hade det varit att aldrig mer gå med på att tvingas hålla käft.

Gravjorden är skyflad åt sidan och liket rör på sig och har länge väntat på att få ge luft åt sina tankar. 

Gott nytt år till alla som förtjänar det!

Fantomen är död, Länge leve Fantomen!

Så ligger jag här i soffan igen och myser. I vedspisen knastrar björkveden och utanför har snöstormen bedarrat...för tillfället i alla fall. Snön ligger meterdjup utom där jag och grannarna skottat fram en liten bit trottoir, här och där, så att man i alla fall kan ta sig mellan gatan och ytterdörren.

I går kväll när det blev fem minuters uppehåll i snöandet bestämde jag mig för att hundarna behövde komma ut i alla fall i trädgården en liten stund eftersom det såg omöjligt ut att prommenera dem ute vid vägen. Efter en stunds mödosamt knuffande på dörren fick jag upp den på glänt så pass mycket att jag och hundarna skulle kunna passera med visst besvär. Väl i dörren stannar min lilla tik Penny och tittar misstänksamt ut på drivan utanför dörren. - Jag tänker i alla fall INTE kliva ut i det där, såg hon ut att tänka. Totte stod strax bakom och trampade och tittade över ryggen på henne och såg ut att tänka, - Flytta dig, flytta dig, jag ska kissa, fort, jag ska kissa, oj snö, jag älskar snö, flytta dig, tjohoo kissa i snön, flytta flytta flytta dig!!

Till slut fick jag lyfta upp Penny. Försiktigt tog jag henne om magen och lika försiktigt kastade jag henne en halvmeter utanför dörren. Hon flög en kort sekund, snett ned mot marken och plötsligt var hon borta. Hon försvann ur mitt blickfång för att efter ett ögonblick dyka upp igen. Jag inser då att hon står på bakbenen och att trots detta sticker bara hennes nos upp ovanför snön.

Idag har fina småtrollen kommit hem igen. Vi började med att ta oss till Tomelilla och handla en smula. Vädret här gör ju att man inte riktigt vet när man kan köra på vägarna igen. Väl hemma gjorde vi upp ny eld i brasan. Ungarna fick mysa i soffan en stund och titta på julkalendern medan jag förberedde lite julbak. Lillkillen kom ofta ut i köket och ville hjälpa till. Stående på en stol vid diskbänken följde han processen noga och frågade då och då om han fick lov att diska något som jag inte längre skulle använda.

Glöggen blev varm på spisen, degen utkavlad och vips så stod jag där i mitt lilla kök, Evert Taube stånkar fram Knalle jul på stereon, och friterar mina klenäter och skålar med min far. Julkänslan infinner sig snabbt i år.

Trots värkande rygg och axlar efter två dagars snöskottning känner jag mig sanslöst tillfreds med tillvaron. Visst finns det alltid saker som skulle kunnat vara bättre men det är minsann inte många i så fall. Jag har en underbar kvinna i mitt liv och två fina bonusbarn och mina tokiga hundar... Det är inte mycket mer jag begär.

När Fantomen snarkar bleknar åskan!

Lagom hemma från sanslöst varma, underbara, trevliga Egypten ligger jag här i soffan och lyssnar på stormvindarna som viner runt knutarna på vårt underbara lilla hem i Änglamarken. Snön ligger tjock över landskapet kring vår by och hundarna ligger på golvet framför vedspisen och värmer sig.

Igår firade jag och min älskade lilla fru ettårig bröllopsdag och livet ler emot mig.

Just nu ligger hon i sängen där uppe och pluggar. Hon är himla duktig lilla Fru Bodström.

Det spökar i mitt hus... Eller ja, där jag befinner mig. Ibland när jag går förbi ett fönster eller en spegel eller ser på någon filsnutt eller foto från semestern så ser jag en person som jag vet inte har varit eller är där. Jag ser min far överallt tycker jag. Jag inser naturligtvis att jag delvis gör det för att jag saknar honom oerhört mycket trots att det är tio år sen han lämnade detta livet bakom sig.

Jag börjar inse att jag har en del likheter med honom och kanske är det mig själv jag ser. Hur som helst är han saknad och jag inser allt oftare vilken idiot jag var som kastade bort flera år på att vara bitter, för att "glädja" någon annan, och lät bli att träffa honom. Lyckligtvis ändrade jag på det och fick min tid med honom innan han försvann. Men den tiden var alldeles för kort.

Jag slutar nog aldrig riktigt att sörja min far men jag börjar förstå att han ändå är med mig genom livet på något vis. Han finns där omkring mig, i mig, och jag glädjer mig åt att kunna känna hans närvaro.

Jag är tillfreds och jag tror att han ler när han ser mitt liv idag. Det är en skön känlsa.

Nu är det dags att smyga upp för trappan till sängen igen... klockan ringer redan halv sex på morgonen nu för tiden.

God natt och kör försiktigt på vintervägarna!

"Ibland tar Fantomen av sig kläderna och sover som en vanlig man"