En manlig förkylning eller influensa har drabbat mig. Svettig och öm vaknade jag klockan fem på morgonen och trodde att jag var varm för att jag eldat för mycket i kaminen och öm för att jag somnat på soffan. När jag reste mig för att ta lite att dricka uppenbarade sig en annan sanning för mig. Det kändes som om jag gjort fyra träningspass på kickboxningen på en dag och gått många hårda ronder mot någon i Mike Tysons storlek.

Jag har kört barn till och från dagis idag men mycket mer har jag inte fått gjort. Några korta turer med hundarna har jag klarat av och som tur är fanns det en stol i trädgården att sitta på under tiden.

Ett stort tack till min älskade som servat mig med dricka, alvedon och glass. Du förgyller min vardag.

De sista alvedonen har börjat verka och jag är inte riktigt lika döende som jag var för några timmar sen så nu ska jag lägga på några klabbar i spisen och sen klättra upp för trappan till sängen. Förhoppningsvis vaknar jag på ett något mer behagligt sätt imorgon. Är jag något piggare då så ska jag stoppa in isolering ovanpå badrumstaket och lägga ett golv där så min käre kusin har någonstans att sova när han tittar in nästa gång. Vi får se hur det blir.

På återseende!

S

Så var det söndagskväll igen. Ytterligare ett arbetspass avslutat i det lilla huset i skogen. Jag har ju bara jobbat det enda passet på hela helgen så det är inte därför jag är trött förstås. Nej, denna helgen har jag och min älskling levt något av ett nomadliv.

Det började på fredagen med att ta emot svärföräldrarna som skulle vara hus,hund och barnvakt. Sen bar det iväg till första anhalten som var hemma hos goda vännen C i byn alla tror att träskor kommer ifrån. Där hann vi lagom dricka en kopp kaffe innan vår skjuts dök upp vilt tutandes utanför på gatan. En lagom lång men ganska förvirrad biltur tog oss till de mörka furuskogarna i gränslandet mellan Lunds och Sjöbo kommun. Man tänker att är så nära civilisationen kan det ju inte finnas några mörka skogar men jag kan upplysa om att oavsett hur gles en skog är så blir det kolsvart på skånska landsbygden när gatlamporna tagit slut. Nu skulle det ätas och drickas gott med de inte längre så nya vännerna från jobbet och så blev det. En hejdundrande god middag och mycket trevligt sällskap och sen på småtimmarna var det dags att åka tillbaka men inte hem. C hyste oss över natten och dagen efter tog vi oss till vår lilla koja i Änglamarken för att hälsa på familjen några timmar innan det var dags för avgång igen. Denna gången leder oss vägen till Vellinge och en av mina äldsta vänner och hans familj.

Väl där upprepas succén från föregående kväll men denna gång med tre rätters meny och massor av godis i min smak. Cognac, whiskey och kaffe är ungefär vad som krävs för att göra middagsavslutningen till ett crescendo i mitt tycke.

När jag nu sitter här på söndagsnatten och konstaterar att det är för kallt och blåsigt ute på trappan för att sitta där och fundera är det några tankar som slår mig...eller snarare kommer till mig när jag sitter och tittar in genom glasdörrarna på vår stora kamin bakom vilka den småländska björkveden knastrar långsamt. Jag är tydligen en omtyckt man... Det verkar kanske tokigt i läsarnas ögon att jag själv skriver att jag tror att jag är omtyckt. Detta påståendes innehåll är långtifrån något jag är säker på men ändå börjar känslan av att tro på den tanken växa sig större och större.

Jag har i mitt vuxna liv omgett mig med på tok för många människor som allt för ofta talade om för mig vilken misslyckad man och människa jag är och var och att jag inte klarar någonting jag tar mig för. Hör man det i tillräckligt många år så har jag förstått att det är lätt att börja tro på vad dessa allvetare säger och så småning om kanske det blir ett självförverkligat faktum att det verkligen är så. Nu begav dig sig som så att jag bröt brutalt upp ifrån den situationen med hjälp av minst flera stycken vänliga människors stöd.

De tre år som följt detta uppbrott har varit en känslomässig berg och dalbana som har fått allt lägre toppar och grundare dalar och som nu verkar plana ut. Många, många "goda" vänner har försvunnit på vägen. Först tyckte jag det var oerhört ledsamt men har insett att de aldrig var mina vänner mer än på ytan. De var mer intresserade av intrigerna omkring mig än av mig som person. Jag tillbringade nästan ett år efter uppbrottet med att undra hur det kunde komma sig att jag var en så värdelös person och kunde inte komma på en enda ledtråd till ett svar på det.

Det som inträffat denna helgen har gett mig en klar bild. Eller ja, lite tydligare i alla fall.

Från tiden innan uppbrottet har jag några nära och riktigt goda vänner kvar och dem är jag evigt tacksam för vill jag säga så de inte känner sig bortglömda men dessa två dagarna har jag spenderat med människor jag kände INNAN jag började leva det livet som ledde till uppbrottet OCH dem jag lärt känna efteråt. Det lustiga är att de nya vännerna har samma uppfattning om mig som de har som kände mig för tjugofem- trettio år sen. Absolut mest fantastiskt med den insikten är ju att dessa härliga människor ändå vill vara mina vänner och att de tycker om mig för den jag är och faktiskt talar om för mig då och då att jag är en bra man. Inbilla er nu inte, kära läsare, att de bara säger bra saker om mig hela tiden. Nej då! Som riktigt goda vänner kan de ibland ge mig en "känga" och belysa mina brister med men den viktiga insikten för mig är att de trots mina brister tycker om mig ändå.

Det är en skön känsla som jag tänker vårda och hålla hårt i när jag lägger mig för att sova denna sena natt bredvid kvinnan som snart tar mitt efternamn till sitt.

Jag lämnar Er här med ett löfte om att någon dag recitera en dikt på min blogg.

God natt, -morgon, -middag, -kväll

Ha en bra en!

S

God morgon allihopa.

Sitter just nu och vänta på att min kollega ska bli färdig med frukosten han fixar i köket. Det luktar gott med nybakade bullar!

Solen lyser över den daggtäckta gräsmattan och dimslöjor stiger långsamt upp i bokskogens trädtoppar på andra sidan häcken. Det är vackert i vår lilla del av skåne må jag säga. Det verkar bli en bra dag.

I kväll ska jag och älsklingen på fest med vännerna i "kollektivet gökboet" och det ska bli himla kul, som vanligt. Det blir nog också en del planerande kring nästa stora fest som jag och A ska ordna i november. Det är ju mycket att ordna kring ett så stort spektakel. Men mer om det kommer i en senare blogg. Man ska inte vräka ur sig allt och avslöja för mycket för tidigt.

Hur som helst har dagen börjat bra även om jag sitter på mitt jobb efter ett nattpass. Men det finns en chans att arbetsdagen blir kort så jag kan skynda mig hem. Hoppas alla läsare, oavsett väder, har eller får en bra dag!

Plippetiplopp, snart blir det bröllop!

Hej!

Det kan bli lite hur som helst med texten ikväll eftersom jag stoppat i mig en del värktabletter till följd av att jag blokerade med benet när min motståndare "petade" på mig med sin fot idag på kickboxningsträningen.

Hans spark var så lös att jag inte var säker på att den faktiskt träffade mitt ben och jag satte ner foten, jabbade några gånger mot honom med min vänster och när jag sen sätter ned min vänstra fot, för att jag tänkte skicka iväg den andra mot den enorma luckan min käre motståndare lämnat mellan sin armhåla och sin höft, märker jag att jag inte kan stödja på benet.

Efter att ha kylt benet en stund och sedan lindat om låret med mina handlindor och senare inmundigat värktabletter, lagt benet i högläge i min sköna soffa och tittat på en romantisk komedi tillsammans med min lätt snusande, läs snarkande, älskling så kunde jag till sist linka bort till datorn på min väg upp till sovrummet och skriva några rader till er kära läsare.

Som vanligt vid den här tiden på natten sitter jag och tänker och nu inför stundande bröllop tänker jag naturligtvis på att jag önskar min far var med. Precis som jag önskar att mina barn finns där med mig. Vi får se hur det blir med det.

Min far var en klok man och han var synnerligen lätt att älska...

Han var också en bohem, tjurskallig, rörig, kvinnotjusare, festprisse, arbetsnarkoman, sov länge på dagarna och var uppe halva nätterna. Ibland hela nätterna och ibland kom han inte hem efter jobbet och var borta i flera dager. Han måste ha varit näst intill omöjlig att leva med! Men trots detta en älskad far och en älskad man.

Det som glädjer mig, eller skrämmer mig, är att människor som kände honom säger att jag blir allt mer lik honom för varje år som går. På så vis är han ju med på min nya resa. Förlåt, Ann-Sofie, för mina avigsidor. Jag är säker på att de vid flertalet tillfällen även i framtiden kommer att reta gallfeber på dig och tack för att du älskar mig ändå!

Nu, kära vänner, känner jag lite yrsel och det innebär att tabletten faktiskt verkar och att jag inte inbillar mig att smärtan i låret är en smula lindrad. Nu tar jag med andra ord tillfället i akt och släpar min trötta lekamen uppför trappan, till sovrummet, där en ganska tålmodig kvinna väntar på denna man som även han är uppe halva eller hela nätter ibland.

Fantomen sover aldrig!

Blogg, blogg, blogg.... Skriver ibland för att tankarna inte riktigt får plats i huvudet. Det händer ofta...

Någon ifrågasatte häromdagen vilka utbildningar jag har och vilka jag slutfört. Personen ifråga ville göra klart för mig att jag inte var tillräckligt intelligent att föra ett samtal med denne eftersom jag inte slutfört en högskoleutbildning jag en gång påbörjade. Hur förklarar jag då för denna unga människa att anledningarna var många till att det blev som det blev. En av dem var att yrket som utbildningen skulle leda till var något jag kände att jag inte skulle kunna tänka mig att sysselsätta mig med resten av mitt yrkesverksamma liv. När jag kom till den insikten var det för sent att göra något åt saken. CSN är en stor anledning till att jag inte återgått i studier plus att jag vid den tiden i mitt liv hade två, ganska små barn att ta hand om. Jag vet att massor av ensamstående människor klarar av detsamma gallant men det fanns andra faktorer som spelade in och jag vill helst inte gå in på detaljerna kring dessa.

Hur som helst så mäts numera min intelligens i vilka utbildningar jag slutfört och vad jag "blivit" ifråga om yrke.

Min väg genom livet är inte rak. Den är som man säger om den kristna gudens vägar, outgrundlig. Jag halkar fram och tillbaka, hit och dit, på livets till antalet oräkneliga bananskal.

Jag är pappa, servitör, bartender, stuntman, kickboxare, elevassistent, lärarvikarie, före detta sjuksköterskestudent, vän, ovän, irriterande, gitarrist, disträ, sångare, personlig assistent, irriterande, vårdare, älskare, förlovad och snart gift för andra gången i mitt liv och framför allt en man med känslor.

Vad definierar en man??

Hans avgångsbetyg?

Hans prestationer på en arbetsplats?

Hans fåtal felaktiga beslut som förälder?

Jag kan fortsätta rada upp liknande frågor i det oändliga...

Kan det kanske vara så att man är summan av allt det man varit med om så här långt i livet!? Kanske är det viktigt att försöka se den stora bilden av människan och inte bara stirra sig blind på enstaka händelser i ett ganska kort liv.

Mycket har hänt med mannen som heter Stefan, och som plötsligt skriver blogg, de sista tre åren. Jag har gått från äktenskap i förtvivlan utan någonstans att ta vägen. Trots en skakig början tycker jag att jag på min omgivning kan avläsa att jag hittils klarat mig ganska bra. Jag har skapat mig ett nytt hem. Jag har träffat en ny kvinna. Trots mitt bittra beslut att ALDRIG mer ingå äktenskap efter det förra måste jag ödmjukt erkänna, som så många som förmodligen sagt samma sak som jag, att jag hade fel när jag sa så. Varför ska jag neka mig själv det som gör livet värt att leva. Kärlek.... Jag ska gifta mig med kvinnan jag lever med och jag önskar innerligt att jag fick dela det med alla som står mig nära. Märkligt nog är den som är längst ifrån mig den som faktiskt är mig närmst på nätterna när jag grubblar över hur, vad och varför jag gör det jag gör när jag gör det jag gör. Pappa, Leif, min hjälte som togs ifrån mig alldeles för tidigt.... När vi precis börjat lära känna varandra på allvar. En så bitter förlust men med så många lärdomar att ta till sig.

Livet är för kort för att skjuta upp sådant som vi mår bra av eller för att låta oss stoppas av rädsla och tvekan.

För två år sedan när jag var eländig och ensam och tyckte synd om mig själv blev jag bjuden av en gammal vän att följa med på kräfskiva. Den första kräftskivan jag då varit på på femton år. Det var förstås oerhört trevligt men den natten och dagen efter när jag vaknade på vännernas soffa misslyckades jag totalt med att i ord uttrycka min tacksamhet över en så enkel sak som att de/ han fortfarande var min vän trots år av tystnad. Häromdagen rättade jag till mitt misstag då samma vänner denna gången var på kräfskiva i mitt hem. Smått berusad och inte lite sentimental och med stor koncentration för att inte tårarna skulle börja rinna och jag likt Helena Bergström skulle stå där och snora och snörvla tror jag i alla fall att jag fick fram mitt budskap. Hmm. Det blev ett litet sidospår där men det var viktigt för mig att få skriva av mig det. Jag tror att jag försöker säga att livet är för kort för att slängas bort på att gräva ner sig i bitterhet och självömkan och att man ska ta vara på och vårda de vänskaper man har. Fan bara att det skulle ta mig 39 år att bli så stark i själen att jag kan både säga det i tal och skrift och stå för det utan att låta någon styra mig i en annan riktining.

I natt känns det som om jag skulle kunna sitta här och bli djupare och djupare så jag drar i nödbromsen och låter "tanketåget" tvärnita i sina spår... Här mitt emellan stationerna kliver jag av inatt. Nu ska jag sitta på min trappa en stund och titta på ovädersmolnen som gjort himlen så svart att gatlyktorna utanför verkar tappa förmågan att lysa upp den lilla fläck av asfalt de hänger över och någonstans där i mörkret ska jag föreställa mig att min far står och tvinnar sin mustasch och ler när han ser mig.

"Berusning ska nalkas med behag!" Leif Bodström

God Natt kära vänner

Eftersom jag tänkte skriva en blogg senare men ändå blev övertalad att logga in och skriva något kommer här följande; ÄPPELSKRUTT!

*LER*

Jag älskar min kvinna och är glad att hon faktiskt vill läsa mina förvirrade tankar trots att hon får stå ut med dem i verkliga livet varje dag!

Puss på dig A-S

En trevlig visa från min uppväxt på sjuttiotalet som min käre, älskade far ofta gick och sjöng på. En strävsam myra hamnar en smula i "klistret" efter intag av en viss typ av dryck och sensmoralen i visan har med alkohol att göra.

Men!

Det går att plocka ut slutstrofen ur sitt sammanhang och använda i andra. 

Till exempel är det så att jag under en längre tid försökt ignorera "kolossen" i mitt liv. "Kolossen" ifråga är diverse otrevliga personer som jag bröt med för ett par år sen och sen har undvikit kontakt med. Jag hade svurit att inte skriva på denna sidan om dessa personer men känner att jag är tvungen att göra ett undantag denna gången. 

Min planerade kväll med min älskade Ann-Sofie blev nästan spolierad då en "vän", en av de jag brutit med, plötsligt hör av sig efter sex månaders tystnad.

"Vännen" undrar när jag tänker betala tillbaka pengarna jag är skyldig. Pengarna som jag lånade upplystes jag om, från början, att jag inte behövde ha bråttom att betala tillbaka utan det kunde ske när jag stod på bättre fot. Hur som helst så stod jag på bättre fot i våras och efter smskontakt sattes pengarna in via en internetöverföring. Överföringen markerades med ett meddelande i form av mitt namn till mottagaren. Mottagaren undrar tydligen inte över var pengarna som plötsligt finns på kontot kommer ifrån och läser tydligen inte innantill vid tillfället. "Vännen" har således inte noterat att pengarna kommit henne tillhanda eller så har "vännen" bränt pengarna, innan "vännen" noterat att de överhuvudtaget existerade, i form av en övertrassering som precis täcktes av mitt återbetalade skuldbelopp, vad vet jag!?

Jag ringer upp personen ifråga och presenterar mig och får till svar: Heej, hur är det? Jag svarar kort att det är ovidkommande hur jag mår eftersom vårt sista samtal, för länge sen, inte var av trevlig karaktär och jag ser därför ingen anledning till småprat. Då får jag veta att jag är oförskämd.

Följdaktligen talar jag om vad jag anser om hur oförskämd den här personen har varit mot mig och håller mig tämligen lugn. Jag försöker hålla rösten stadig trots ursinnet som pressar sig upp genom luftstrupen och vill få mina stämband att brista ut i en vansinnig tonart. 

Jag lyckas hålla mig någorlunda lugn, säger det jag vill ha sagt och lägger på luren. 

Det kunde varit slut där!

Men ack, så kan det ju inte få vara!

Ve den som låter Stefan få sista ordet!

Följden blir ett bombardemang av sms, alla sparade naturligtvis, där diverse elakheter och glåpord yttrades. Först försökte jag bemöta dem sakligt och lugnt och sen försökte jag ignorera dem och till slut var jag ändå tvungen att stänga av min mobiltelefon eftersom jag då satt på en biograf.

Väl hemma, efter en underbar kväll med min kära, fika på stan, påhälsning hos gammal vän till älsklingen, nattmat och till slut femtio minuters körning från Malmö och hem, så loggades det in på Swedbanks internettjäns. Med hjälp av sms från min före detta vän, som jag sparat, var det lätt att ta reda på vilket datum jag faktiskt betalade min skuld. Den nittonde maj eller 19/5-09 eller 20090519 gjordes denna omstridda betalning.

Jag tror personligen att dagens sms-påhopp har annan grund än själva skulden. Vilken vet jag inte. Jag kommer förmodligen inte få reda på det heller. 

Vissa människor är som kolossen i visan om den kaxiga myran... Ju mer man kämpar med dem desto mer kletar man in sig i kolossen och till slut svälter man ihjäl och dör för att man sitter fast där. Jag har bestämt mig för att inte lägga mer tid på såna kolosser som dessa före detta vänner representerar. De tar all kraft ifrån allt bra i världen och det komiska är att de bär sig åt på detta viset samtidigt som de står med knutna nävar i sin av rödvinspimplande frambringad alkoholinducerade dimma och skriker om solidaritet och karma. 

Missförstå mig nu inte kära läsare!

Jag har varken något emot rödvin, solidaritet, karma eller alkoholinducerade dimmor. Jag tror bara man ska vara försiktig när man kombinerar allihop med bitterhet. 

Slutligen upphörde sms:en att komma och kvällen avlöpte väl och här sitter jag nu och skriver om vänner eller fiender som blivit som kolossen i en visa från min barndom och vill egentligen ha sagt att man inte ska fastna i beteenden eller dåliga cirklar. Hade jag skrivit det från början hade jag ju inte behövt slösa med alla ord här ovan. 

Nu ska jag ut på trappan och titta på den stjärnklara himlen, röka en liten cigarr och begrunda mina handlingar och tänka på att om karma finns måste jag gjort något bra för just nu leker livet!

God natt kära läsare och kom ihåg!

BROTTAS ALDRIG MED EN TOY!!!

S

Sitter framför datorn, trött som vanligt vid den här tiden.

Veckan har varit hektisk med badrumsrenovering och jobb och ovanpå det dessutom träning två dagar. Kickboxning är kul men man blir en smula mör i kroppen och med för lite sömn och "hemmabygge" kan det bli för mycket. Men det är skönt och jag inser att det är ett bra liv jag har byggt upp och lever. Synd bara att inte alla som är välkomna vill dela det med mig.... Men det är ett stycke vi ska ta en annan gång.

Nu ska jag lägga mig på "nattjoursoffan" och titta på en film tills jag somnar. Innan dess kanske jag knappar in några rader på msn med min älskling som sitter på sitt nattjobb och undrar abstinent varför jag inte skriver blogg.

Har tyvärr, eller som tur är, inget att svära över direkt idag men det kommer jag lovar. Samlar mina tankar till nästa blogg.

En god natt och många kramar till alla som förtjänar det!

S