Natt igen....

Hämtade ved när jag rastade hundarna i min lilla trädgård. Nu är korgen välfylld igen och "sovklabbarna" kommer att hålla kaminen varm hela natten. På datorn är spotify igång. Medan jag var ute satte Fru Bodström igång Thåström och medan jag eldar och skriver blogg sjunger en hes röst om spik som regnar från himlen och om att ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce och utanför mitt fönster faller det skånska vinterregnet över Änglamarken. Återigen ser jag en ruta fladdra till i hörnet på min datorskärm om att min dotter loggar in på msn... Återigen loggar hon ut utan att säga hej. Jag säger inte heller hej... Känns som att det bara blir bråk när jag står för mina åsikter. Någon gång kanske det hela löser sig. Någon gång...

Jag tänkte ligga kvar på soffan och glo tomt på dåliga tv-serier som visas hela natten men insåg att jag har något bättre på ovanvåningen i min säng. Dit ska jag gå när jag har satt den sista punkten i nattens blogg. Jag kommer ändå inte på någon lösning på hur jag ska nå fram till dem jag saknar. Alltför många i deras närhet verkar ha ett intresse i att de inte talar med mig. Men, men..

Nu lämnar jag bloggandet en stund igen och sätter mig framför min kamin och lyssnar färdigt på Thåström och röker en cigarett innan jag klättrar uppför trappan till min lilla himmel i vardagen.

Goodnight, you princes of Maine. You kings of New England.

S

I lördags blev fröken Johansson Fru Bodström. Ingenting kunde gjort mig lyckligare just nu. Jag njuter...

Jag njuter av att veta att det finns så många trogna, gamla kära vänner som fortfarande anser att min vänskap betyder något. Det ska jag ta vara på bäst jag kan! De människor som kan se bortom skitsnacket och lögnerna som sprids och aldrig verkar ta slut.

Idag fick jag reda på att det inte bara pågår terror via telefon och blogginlägg här mot mig och min fru utan även på facebook. Jag lovade mig själv och många andra att sådant inte skulle behandlas här på bloggen men tre års terror är svårt att skaka av sig när det blir påtagligt som idag. Det får fan vara nog nu. Jag begriper inte hur man kan bära all denna bitterhet så länge? Människor som ljuger och bedrar tillhör mitt förflutna... De jag stöter på nu och i framtiden identifieras ganska snabbt och avpolleteras fort och kanske, tyvärr, utan andra chans på grund av tidigare erfarenheter. Allt för att få lugn och ro.

Hur som helst... Fredagen med inköp och hämtning av tärnor och bestmän och idel vänner avlöpte väl. Ni som läser min älskade frus blogg vet redan detta och har sett en del bilder från själva händelsen. Ni andra kan följa länken vid sidan (MinNärmsta) om ni är nyfikna. När första gänget var hämtat och vi knappt var hemkomna så började vännerna från kollektivet Gökboet ramla in och fredagen blev fylld med många roliga timmar.

Jag mår så bra och är så lycklig så här flera dagar efter bröllopet att det enda som möjligen skulle kunna vara lite grädde på moset är om mina barn skulle kunna tänka sig att tillbringa lille julafton hos mig. Hoppet är det sista som dör men jag väntar mig inte för mycket.

Tyvärr finns det minst två personer som gärna sätter stopp för just den saken. Jag nämner inga namn men ni vet vilka ni är. Ni läser ju dessutom min och min frus blogg regelbundet.

Sist vill jag tacka ALLA som var närvarande på mitt bröllop och på festen efteråt. En lika rolig fest har jag aldrig varit på! Här var det minsann ingen som höll hyckeltal som sedan togs tillbaka några veckor senare eller till och med samma kväll! Det var verkligen från hjärtat alltihop med massor av glädje och kärlek.

Med sådana vänner är jag rik även om jag förlorar alla mina ägodelar.

Ett enormt tack till min härliga FRU!!!

Hon har slagit ett rekord vad gäller att vara gift med mig... Hon har klarat en hel vecka med mig UTAN att slänga vigselringen i ögat på mig!!

Jag har minsann tur jag. :o)

Sussa sött alla goa vänner och ni andra som förtjänar det.

S

7.28 och jag vill ha sooooooooovmorgon!

Om tio minuter går lilltjejens skolbuss och hon ska vara med på den. En stund senare ska lillpöjken köras till skolan.

Idag, fredag, ska vi köra till malmö en oerhört snabb sväng direkt efter att barnen är iväg. På vägen ska vi plocka upp goda vänner och bestman D i Lund. Snabbt inom grossisten, "glasbanken" och sist Ikea. Sen tillbaka i racerfart till lilla huset på landet som under dagen kommer att fyllas med folk som ska vara med och förbereda den stora dagen imorgon. Mat ska lagas. Bord ska dukas. Musik ska fixas. Det kommer att bli en fantastisk dag med mycket skratt. Det är jag säker på redan nu.

När allt är färdigt ikväll ska tjejerna åka till vännen C i Vollsjö och grabbarna ska vara kvar i huset. Det kan bli en intressant kväll minsann.

Nä, nu har jag för tusan bövlar inte tid att sitta här och knacka på tangentbordet.

Bomber och granater!

Hej schweitz!

Hoppas alla får en lika bra dag som jag ska ha ....så fort jag fått i mig kaffe och värktabletter mot den värsta träningsvärken.

Hej på er!

Nja, kan man fortfarande vara sjuk när man faktiskt är behandlad för åkomman? Jo, jag antar det men jag är underbehandling och det blir bättre och bättre....inbillar jag mig. Armen gör inte riktigt lika ont längre. Inte den vänstra i alla fall. Häromdagen när jag var inlagd så satte de en "droppnål" igen. Denna gången i höger arm och tro det eller ej men den ådran har nu svullnat upp och gör ont den med. Det är ju förstås ingen risk att det blir en ny propp nu när jag äter så mycket blodförtunnande.

Oavsett smärta i armen eller inte så är det inte mycket jag orkar för tillfället. Jag känner att kraften finns där men jag kommer inte riktigt igång... Tror jag har en smula ångest. Jag känner inte direkt att jag är rädd för att dö men visst påminns man om sin dödlighet vid ett sånt här tillfälle.

Jag vet inte om ångest är rätt uttryck. Stress känns mer riktigt. Stress för att jag är borta från jobbet. Stress för att jag inte riktigt vågar ge mig på de renoveringsarbeten som jag skulle behöva ha klara innan bröllopet. De kommer att bli klara för jag vet att om jag ber om hjälp så får jag den av de som står mig nära.

Så annorlunda saker kan vara när man verkligen bryr sig om varandra!

Nåja. Nu ska jag vingla uppför trappan till mitt sköna sovrum och förhoppningsvis behöver jag inte stirra så många minuter i taket innan jag somnar.

God natt.

De flesta nätter har varit långa den sista veckan. Jag fick som jag tidigare nämnt två blodproppar i armen. Det gör ont som fan rent ut sagt. Så fort jag stöter i armen vaknar jag och förutom det tror jag att jag drabbats av en släng ångest och är lite rädd för att somna. Smärtan i armen har flyttat sig lite under det sista dygnet och nu gör det inte bara ont i armen utan även i armhålan och bröstmuskeln på vänster sida... Har tid hos läkarna imorgon, eller ja, idag på förmiddagen. Tills dess får jag leva med att ha lite svårt att andas oavsett om det beror på ångest eller propp.

Förutom att jag mår dåligt över detta, kallsvettas, mår illa och har ångest så är det fortfarande en slemmig typ som ringer och trakasserar kvinnan jag ska gifta mig med och försvårar dessutom möjligheterna för mig och min dotter att på något vis bli sams så vi kan bygga upp vår trasiga relation igen. Det kommer tyvärr inte att hända förrän saker och ting är utredda ifråga om telefonterror och elaka blogginlägg.

Som tur är sparades ju alla gamla kommentarer när de gjorde om den här bloggen och numera presenteras ju alla ip-nummer som varje kommentar kommer ifrån. Numera är det alltså aningen enklare än tidigare att göra polissak av nämnda beteende.

Tyvärr ändrar det inte det faktum att jag har en kvinna som är olycklig för att någon ringer ideligen och är elak över telefon och ändå försöker hon vara stark för min skull när jag mår som jag gör nu. Jag känner att jag inte kan vara så sjuk som jag faktiskt känner mig för att jag måste stötta min blivande fru när hon mår som hon gör på grund av tidigare nämnda telefonsamtal. Ingen av oss känner att vi räcker till men ändå.... INGEN AV OSS KOMMER ATT SLUTA KÄMPA!

Jag kommer att bli frisk. Det är jag övertygad om. Telefonsamtalen kommer att ta slut så småning om. Det är jag också säker på. Den som skriver de elaka kommentarerna kommer att bli avslöjad tids nog. Verkligheten och sanningen har en obehaglig förmåga att hoppa upp och bita såna människor i arslet förr eller senare.

Såg mig själv i spegeln för en stund sen och konstaterade att jag ser ut som en tvättbjörn... Eller snarare som jag gjorde på halloweenpartyt jag var på häromveckan. Ungefär som en zombie tagen ur en Michael Jacksson video.

Huvudvärken gör att texten hoppar när jag skriver så jag ger mig här och går upp och lägger mig och stirrar i taket på mitt sovrum. Kanske får jag vila lite innan det är dags att bli tröstad för min ångest eller för att trösta min älskade när hon får ett nytt idiotsamtal.

Önskar ingen att uppleva det vi har blivit utsatta för i nästan ett och ett halvt år nu och inte heller det jag går igenom nu.

God natt folket vem ni nu än är.

S

Ja, som vanligt sitter jag uppe alldeles för länge på nätterna... Denna gången för att jag har så jädra ont så att jag hela tiden vaknar av det när jag väl lyckas somna. Förutom den anledningen är jag konstant yr och trött för att värktabletterna jag fått har den verkan på mig. Trots att de är starka har jag fortfarande vansinnigt ont i min arm.

Jag har två proppar, blodproppar då alltså, i min vänstra arm och det gör, som jag nämnde ovan, så fånigt ont att det är rent onödigt. Smärta känner man ju, om jag förstått det rätt, för att man ska förstå att något är fel. Men för min del räcker det alldeles utmärkt med att det bara gör lite, lite ont för jag fattar ganska snabbt. Nu har jag tagit reda på felet och behandlar det så då undrar man ju varför det ska fortsätta göra så ont att inte ens värktabletter hjälper? Onödigt som sagt!

Fars dag kom och gick.

Den tillbringade jag på min soffa, mestadels sovande. Förmiddagen när jag var någorlunda vaken tog jag hand om mina bonusbarn. De är bara fyra och sex år gamla men de var duktiga och anpassade sig efter mitt tillstånd. De vet att jag inte mår så bra och jag tror att det var därför de skötte sig så utomordentligt bra och lyssnade och gjorde som de blev tillsagda utan gruff och bråk hela tiden. Fantastiskt!

På eftermiddagen skulle vi åka och hämta min blivande fru, barnens mamma, på hennes jobb men innan dess hann vi plocka fram penna och papper så de fick rita en teckning som de skulle ge sin pappa dagen till ära. Teckningen glömde vi naturligtvis hemma när vi for men de kom på att deras pappa tycker himla mycket om choklad så vi stannade på vägen hem och köpte lite sånt som de fick gå in och leverera till sin far. Barnen var glada och deras pappa blev glad.

Väl hemma brassade jag lite stroganoff på en korv och sen var det dags för soffan igen. Denna gången med lite Pettsson och Findus-film. Det är inga långa stunder jag orkar just nu. Ska lägga mig på soffan en stund till trots den sena timman men sen tänker jag smyga upp och krypa ned under täcket bredvid in älskade blivande och försöka sova igen.

Sov gott alla ni som läser och grattis på er alla pappor där ute!

Söndag natt blir en lång natt...

Stefan är en ledsen man och det verkar svårt att göra något åt saken. Förklaring kommer vid senare tillfälle.

God natt

Nu sitter jag här och funderar på min kropp. Jag är inte speciellt kroppsfixerad och bara lagom fåfäng. Trots detta vill ju även jag se fin ut ibland. Nu är det så att jag ska gå och gifta mig med min kära Ann-Sofie och då skulle det provas kläder... Detta är en syssla som jag vanligtvis inte känner skräck inför. Då pratar jag om klädprovandet kanske jag ska förtydliga!

Jag står i mitt vardagsrum och fingrar på de nya kläderna som kommit i paket och känner mig som en femåring på julafton. De är snygga mina vackra kläder! Min kusin D sitter i soffan och Ann-Sofie finns i rummet och pysslar med annat.

Det hör nu till saken att jag för en tid sedan vägde strax över 100 kilo, närmare bestämt 108 stycken sådana. Men genom att dra ned på sockret i kaffet som jag dricker i tid och otid och genom att låta bli portion nummer två allt oftare har jag gått ned till 94 kilogram. En betydligt bättre vikt på en man som är 39 år och mäter 193 centimeter över golvplankorna. Till detta kan jag tillägga att jag tränar kickboxning två, ibland tre dagar i veckan. Man gör ooooooerhört många situps när man tränar kickboxning kan jag tala om. Så många ibland att lumpens fyspass känns fåniga i minnet. Då gnällde man över 100 situps och det var 20 år sen, haha.

Ja tillbaka till ämnet...

Jag drar på mig västen och den sitter perfekt precis som skjortan. Efter detta drar jag smidigt på mig kavajen och knäpper den... Tystnaden i rummet är total och jag hinner nästan tänka att: Det här gick ju bra när kääääääära kusin D tittar på vecken som uppstått vid varje knapp och utbrister på sitt dalmål att " Dä ä liiite mycke fätt där va?"

Bakom mig hör jag i samma ögonblick ett annat ljud som jag ska försöka illustrera i bokstavsform. "Prrrffffffff" ungefär så som man kan tänka sig att det skulle låta om man försöker kväva en kraftig utandning i form av ett skratt genom att hårt trycka handen mot munnen! Jag vänder mig om och mycket riktigt står min Blivande fru där med handen över ansiktet och ser ut som om hon satte något i halsen. Även jag skrattade kan jag tillägga.

Det som bekymrar mig i efterhand är att jag konstaterat att jag gått ned 14 kilo men mitt midjemått har inte minskat en centimeter trots ändrad kost och mycket träning. Tror jag ska gå till ett proffs och ta reda på orsaken till detta. Ska ringa det samtalet på måndag har jag bestämt i skrivande stund.

Imorgon, lördag, ska jag lägga på de där golvbrädorna jag nämnt i tidigare blogg. Kusin D kommer snart igen och då ska det banne mig finnas golv att ställa en säng på så han slipper soffan (så jag får tillbaka min plats när jag vill titta på tv sent).

Jädrar nu är klockan halv ett på natten igen!

Sov gott vännerna och alla andra som förtjänar det!

Fridens...

S